I Härjedalen härja' jätten GORM
Ohyggligt ful, som best abnorm.
Varje steg han tog med storm,
mullra' högt i dalens form.
Höjd till himlen, å bre' som bergen
men utan djup; så dum till märgen!

Hans röst som dundrar djupt i ’Dalens gångar
och ylar vilt för vindens fångar
är dock mäkta tyst för kret’ å plet’.
Men kanske om du lyssnar vid ett fågelbord
å glömmer allt du sagt du vet
kan så gro glosor ur dess jord:

”Min fårm ä’ Gårrm!
Ja’ gå’ mä’ stårm!
Ja’ led’ er får!
Å fårar år!”

”Ständigt säg’ du så,” suckade Sven Svale
men svalde sen sitt stön.
”Säg sju själar som ser samma syn –
så ska Sven stå först i kön;
å strö fågelfrö tills marken där gror grön;
å sprida Gormgospel å ringa folk till bön.
Men saknas åsyn slår tron så tomma dön.
Vid kärrets tjuriga kärring – vars ä' mödans lön?”

”Min fårm ä’ Gårrm!
Ja’ gå’ mä’ stårm!
Ja’ led’ er får!
Å fårar år!
Med dröm om stårm!
Ja’ vrid’ er får!
Ja’ räkna’ er!
Å vrid’ er om!
Se hur er fårm!
Så bräk’ er ner!”

”Vid Torstens tilltäppta trattar!
Hö’du hu’du låter?
Ja’ gråter så ja’ skrattar!
Och skrattar så ja’ gråter!
Folk flyr min blotta åsyn
snart driv’ dom mig från byn!”

”Min fårm ä’ Gårrm!
Ja’ gå’ mä’ stårm!
Ja’ led’ er får!
Å fårar år!
”DU SFÄR SÅ SFÄNN!”
Ja’ ä’ din vänn!
Ja’ stå’ blann’ män!
Å syns ej än!
Gårrm gröp’ er grop!
Ni säg’ er ’Dal!
Så finn’ de’ djup!
Nymån’ hen stal!”

”Milda makters vilda vakter!
som styr från Fjällens fria sånger -
till Träskets trilskna trakter -
ut i Kvarkens kalla ånger!
Vars finner man ett djup?
Måst’ man falla för ett stup?
Måst’ man höra ’Vikens kluck?”
Stor var Sven Svales suck.

”Min fårm ä’ Gårrm!
Ja’ gå’ mä’ stårm!
Ja’ led’ er får!
Å fårar år!
Ja, följ den tår!
Som ’Viken når!
Å blir en puss!
Så, rask’ nu på!
Min lille tuss!
Om du ska nå!
Den älvens Rå!
I ’Vikens puss!
Hon av vattn!
Att hon kan djup!
De’ vet’ kattn!

Så syrade Sven Svale en sista suck inför sin gång
Å svor åt jättens bråda jäkt:
”Vid Gorms groteska andedräkt!”
Å gick mot ångerns land vid dödens täkt.

Och så löd Sven Svales större suckars sång.