Ta en ordentlig titt

på vad det är som krälar

inuti dig.

Den där spegelbilden

som stoppar en smaragd i fickan

och gör en segway;

Papa Hemingway.

Livet är kanske ingen bra lösning

med facit i hand

men det är inte självmord heller.

Det är mord som allt annat

man offrar för lättja och rus.

En Swami skriver några hängivna rader

och hela världen drar en suck av lättnad:

äntligen någon som förstår!

En vilsen visdom

klättrar för livet,

snubblar sig upp

på ett berg av förtorkade spermier,

alla de barn som aldrig blev,

som omsätts i upplevelser,

blir aldrig större

än ett samtalsämne

som rinner ut i sanden.

Den klarblå himlen

är bara en istid

ifrån att falla över jorden;

för att få något

måste du förlora allt.

En prio donna

frågar efter allt,

låtsas att hon orkar lyssna.

En skjorta

med beställt efternamn

svarar med solsken.

Ett leende är bara tänder.

Det bredaste leendet har de blodigaste tänderna;

skinnbitar och hudflagor,

livets friktion

i Ymers gap.

Resterna från Kronos finns där.

Det enda de gamla

aldrig vågade skriva

– bättre skicka Paulus till Valhall

när syskonen segrat.

Bättre låta Jesus

hänga på ett kors i tvåtusen år

så att du slipper lida

– kanalisera folkets frustration

på ett tacksamt offer

som slår i sina egna spikar.

De sitter mellan primater och arhater,

äter sin säd

för att livet blev

precis som det var tänkt,

fast någon annan tänkte det.

Sörj inte för det.

Sörj för den omedelbara

kommunikatankens svek,

språkets och tystnadens

otaliga svek;

vidriga följsamhet.

Var glad att du ser bra ut

med sorg i ansiktet.

Kleta dig fast vid en munk

du inte kan låta bli att baktala

utan ett ord.

Alla ohörbara stavelser

som spjutstavar,

klingar mot bröstplåtar

av formgjuten misstänksamhet.

Det sista rosslande andetaget

är en nypa H2O

från änden av ett sugrör

med trasiga motiv.

Den inlagda konvertiten

tvättar sina flagande fötter

i handfatet på en offentlig toalett.

Bredvid står ett skelett

med kortkjol och pumps,

hon vågade aldrig kliva ut

för blämman på hakan.

Den som ingen ser,

som hon låtsas finns.

Konvertiten bär ut henne

ben för ben;

låt henne aldrig glömma

sina mjukdelar.

Fittan ruttnade först

för att plastbitarna

från Knatte, Fnatte och Blattes galgar

fastnade på hennes G-punkt

och åt upp henne inifrån.

Hon intalade sig att hon njöt

och till slut gjorde hon det.