Det var redan slut på sommaren, björnjakten hade haft sin tid och älgarna skulle snart decimeras de med.
Det var så det räknades det där med sommar. Den var slut när älgjakten lockade ut de där orange hattarna som påstods vara det som gjorde skjutandet till ett ofarligt nöje.

Den som ville veta om sommaren också hade en början kunde få leta länge bland sånt som kallades turistinformation på nätet. Men en rimlig start kunde nog ändå vara någon gång i början av juli. Eller möjligen till midsommar fast det somliga år nog mest av allt liknade vinter den där dagen då ljuset liksom aldrig tycktes ta slut.

Hon brydde sig väl egentligen inte så mycket om det där med sommaren. Den fick vara eller inte vara. Huvudsaken var ju att svalorna fick sina flugor och hon själv slapp bära ved några veckor på året.
Inte för att hon tyckte illa om att bära ved. Inte var det något fel på att göra upp eld heller. Eller att sitta där och huttra vid köksspisen om morgnarna innan elden värmt både järnet och rummet.
Det var egentligen det som var det bästa på dagen. De där första timmarna på dygnet när allt fortfarande låg halvfruset i mörkret.

Men de där veckorna då värmen kröp in mellan timmerstockarna i väggarna gjorde det på något sätt ännu bättre. Det där med kölden.

Ganska många gånger hade hon hört människorna där människor lever tätt prata om hur de längtade. Och då menade de att de längtade efter det hon själv helst ville låta flyga förbi utan alltför mycket möda.
Värmen och svetten och det där evinnerliga tjatet om att åka och bada.
Några av de där människorna, det där sommarlängtande folket brukade dessutom med jämna mellanrum betala stora summor för att under en eller två veckor åka mycket långt bort, dit där solen står ännu högre på himlen och folket äter mat som ingen borde behöva veta något om.

Tyckte hon alltså. Och tänkte att sommaren hade varit vänlig mot henne det här året.
Den hann knappt börja innan den kom av sig. Frosten nöp i kinderna innan svalorna ens byggt färdigt sina bon. De fick ta sig söderöver en sväng innan de återvände för en snabbuppfödning av den enda kull som hanns med. Precis lagom till björnjakten.

Och nu var det lingonveckan. Den där innerligt givmilda veckan precis innan markerna måste delas med flåsande hundar och orange hattar och kepsar.
Den där veckan när lingonen precis blivit röda nog att hämtas, åtminstone i de sluttningar där solen träffar marken tidigt om morgnarna.

Hon skulle ta plockaren och konten.
Bästa stövlarna

Och fylla både sinnet och frysen innan hon skulle börja bära ved igen.
Nog kunde livet vara förunderligt vackert
Tänkte hon och lyfte konten medan svalorna svirrade sina sista ord före flytten.