Även Jag
är den jag är
också när Jag inte orkar erkänna det

Jag
både åskådare och agent

Åskådare
som inte har fullständig kontroll
som betraktar det som händer mig
som i självförsvar lägger till berättarrösten

Agent
för visst kan Jag ibland hindra mig
visst klarar Jag ibland
att mödosamt och långsamt förändra mig
visst har Jag ett ansvar 
för mitt livs riktning och innehåll 

Men mest är nog Jag en livsåskådare
som betraktar skeenden omkring mig
som i efterhand analyserar, värderar och reflekterar
som hittar mönster och avgör vad som är meningsfullt

Så var inte rädd för ordet livsåskådning,
för med handen på hjärtat,
är det inte livsåskådningen 
som gör att vi upplever mening?
Är det inte i meningen
agenten ges utrymme att göra något?