Natten vadade i de timrade stugor 

vi bodde i 

våra fötter trampade i skilda världar 

nattens sanning lät oss andas i doften 

av timret. Varje natt. 

ett ögonlock bortom levdes våra liv 

jag misstänker att oron har en väg där 

molnen stinker av uttjatade plagiat 

att det var molnen som flyttades en millimeter 

från de urgröpta förslitningarna 

frihet i ryckiga ögonblick som i dagar kan 

fastna på ögonlocken 

Öppnats dörrar till världar anade 

i sprickor mellan sömmar dess steg är ännu 

lättare att andas 

Termos så blå att sikten bländas 

bomullen så ren att skrattet närapå 

kvävs av lättnaden som hela tiden avsågs