Än är inte den sista poeten född. Än föds det fortfarande de som jagar den ändlösa passionen som livet sägs erbjuda. Men jag är rädd för att den bästa poeten sedan länge är död – död men inte glömd. Någon gång kommer jag också att vara död, men olikt de oändliga så kommer jag att bli glömd innan ekot av det sista slaget på min inre metronom – i form utav hjärtslag – lagt sig still tillsammans med det damm som jag lämnar kvar. Olikt de oändliga så kommer bilden av mig att tyna bort och den nedsuttna soffan kommer inte längre att bara vara nedsutten, den kommer att vara förstörd och den kommer att slängas. För vad finns det väl för värde i en soffa som är nedsutten av en nu död främling? Visst kan jag rädas döden, inte för vad som kommer efter, utan för det som inte kommer efter. Precis som Ferlin skrev i sin dikt, ”Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk som står vit”. Tanken på att det som är, inte längre är, det skrämmer mig. Jag vill hinna uppleva den kärlek som Wilde skriver om, bli förhäxad av den på ett sätt som inte går att förklara. Men jag vill också hinna bli förstörd av den, precis som Poe. Jag vill känna mitt hjärta gå i tusen bitar och jag vill bygga ihop det igen tillsammans med de som står mig nära. Jag vill uppleva varje människa på mitt sätt, se ”valv efter valv, oändligt” inom dem, som ängeln utan ansikte sa till Tranströmer i dikten om de romanska bågarna. Kanske kommer jag aldrig att förstå något av det de skrev om, och kanske är det därför oändligheten bara är till för de sedan länge döda poeterna.