Nog var det förfärligt att leva ibland
med allehanda bekymmer,
i känslornas kyla och kärlekens brand
och allt som en livsvandring rymmer.
Att leva är dock att förvalta det pund
man fått ifrån födelsens första stund.

Nog är det beklagligt att ofta man gnyr
och gnäller vid minsta hinder,
när vankelmodet till misströstan flyr
till sådant som tvingar och binder.
Det fordras att hålla sin livsbalans
på linan som spänts mellan dumhet och sans.

Nog är det behagligt som gammal ändå
att fortsätta leva och andas,
fast himmelen alls inte alltid är blå
och lyckan med sorgen beblandas.
Som åldring är livet en gratisbiljett,
en bonus som tillvarons efterrätt.

Nog är det besvärligt men även en nåd
att sakta få åldras och vekna,
att följa sitt livs ariadnetråd
tills färgen begynner att blekna
och ur labyrinten få slippa ut,
när änden på garnet har nått sitt slut.