Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Liten människa vid liv, brusande


Jag minns när jag håller på att lägga mig, plockar med sängkläderna: hur du cyklade till pingisen på bron över motorvägen i oktobermörkret och jag cyklade bakom. Dina smala ben matade fram varv på varv med trampen och vi cyklade ända tills snön kom. Vi gjorde så, mitt barn och jag, det var vår vardag då och du var nio, tio, elva. Och sedan minns jag, med huvudet på kudden, och ansiktet mot väggen, hur du sitter vid elden i Ammarnäs, en vårvinter, grillar äpplen med iver, nästan hukande över elden och gnistorna på snön och ditt hår som en trasa under en blå toppluva, en virvel och du är tonåring nu, nog sexton, eller femton. Minnen ur en verklighet och jag somnar, sömnen som en säck om mitt liv som var.

Jag vaknar, går till jobbet, jobbar, går hem. När jag passerar City noterar jag sju öppna knarkförsäljningar och tolv drogade ögonpar. Inget hus är fint, kanske Centralstation, men den försvinner i mängden av elände, glas och blank metall. Tänker att de mäktiga människor som planerade City inte tycker om städer, eller människor. På Fjällgatan och snart hemma, på Söder, doftar det stekt biff och alldeles hemma vid mitt fönster som står på glänt känner jag doften av kantareller eller valnötter och honung eller smält ost och jag bestämmer mig för att klyva en grapefrukt.
*




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 267 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2020-08-28 21:42



Bookmark and Share


    Sefarge VIP
Intresseväckande bilder som fladdrar
förbi från storskogen till Centralstation
Elände skönhet skörhet styrka om vart
annat ändå håller texten ihop så väl
Som vore det stöpt av renast guld!
;)

2020-08-30

  Ulf D VIP
" Inget hus är fint", håller med i denna metropol är det vackra satt på undantag.
2020-08-28
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson