#KÅSERI #OMSTART

KLYSCHAN & KNAPPEN
Uttryckningarna är många, när något behöver ses över, och uttrycket kring dessa som tangerar ämnet, helt eller bitvis är rikligt förekommande och varierande; klyschor, ordspråk, talesätt och citat. (Klyscha = klichéartat uttryck). Ordspråk och färdiga fraser, alla bär på en slags information, från ren visdom till nonsens.

De importeras, impliceras i vårt språk och vi pratar om:
”Detox.”, ”Put my self together”, ”make over”, ”katarsis”, att åka på ”SPA” (för att orka ”kicka igång” igen – ”reboosta”) att ”kasta in handduken” (efter det kanske det mobiliseras för den där nyuppstigna stadiet den åtråvärda … uppdateringen?
.
Jag undrar om inte nästan alla skulle vilja ha ett ”#Ctrl_Alt_Del” i sitt system? Tänk liksom att bara stänga av och så börjar allting om, så där lite lagom fräscht. Alla tankeeksem borta, det mesta är blankt. Att få ”bli riktigt tilltvålad”.
.
Utrymmet kan fyllas på nytt. Fast så klart minnena är kvar, de kan ju dock infektera även det mest nystartade nuet. Rädslan att återupprepa de gamla. Frågorna och fruktan att vara oförmögen att blunda. Frågan som ställs: vågar vi … VÅGAR JAG blunda och glömma allt det gamla, det oönskade?

För!!? – Tänk om det händer igen?
Garderad? Bäst att ”vara på sin vakt” … känner nog många.

Eller ska en titta på det ”halvfulla glaset”, stirra, och även om det känns öken runtom, hoppas på att lyckas fylla på? Tala om att sätta press på sig själv? Nu ska en bli en hel jäkla sjö! Genom eld och vatten.  Det funkar inte för ett bränt barn att se på eldar – sådär lugnt och fullkomligt rationellt, utan att ha först mildrat paniken och att ha bearbetat det djupa traumat. Låtsas glömma finns inte i ”verkligheten”. Det finns inga jättepenslar som suddar ut det vi bevittnat. Det finns inga volymknappar som stänger av allt vi hört, allt som en gång sagts. Doftminnena inte att förglömma, som utan ord tar oss tillbaka.

Alla ord finns kvar på nån hylla.
ALLT! Allt lagras.

Demens? Alzheimers? Tragedi eller en lisa? Långsökt som utväg, och mer ett gradvis nedsläckande.
När alla yttre möjligheter är uttömda och ”uppförsbacken till dagis” fortfarande ligger som ett skoskav och ”trasiga leksaker” gör en teknikrädd och ”taskiga gener” bäddar för hypokondri. När inte ”alla hästar är hemma”, ja när allt tycks ”skena iväg” när det är fel på hela omgivningen, och allt är mörkt. Hopplöst? … ja men då är det väl bara två val kvar? Vinna eller försvinna. Alltså erövrandet eller att besegras, kapitulera, ge upp, ”kasta in handduken”. Dö!
.
De kloka säger att vi inte kan förändra världen, men att vi kan förändra vårt sätt att se på världen.
Greta Thunberg och många andra tror på förändring, tack och lov.
Först gäller väl då att syna situationen. Förstå. Lära oss av det gamla, då kan vi ”göra om, göra rätt”, ”vakna på rätt köl”.

Äsch, jag kan skriva om elände, klyschor, teorier i oändlighet. Stapla upp exempel. Rabbla upp fakta och ”namedroppa” och utöva retorik.  Källgranska. Och så vidare.

Det enda, jag vet funkar: är att vara Tacksam - även om i början ”för det lilla” visst låter det patetiskt? ”Att vara tacksam för det lilla” som om en förnekade alla sina behov, sin värdighet, sina rättigheter?

- #DET_LILLA!!!?

Det ligger en paradox i detta, för i det lilla bor just det stora. Och just detta lilla ”lilla” kan sätta ”bollen i rullning”, ”starta en lavineffekt”, spridas som ”ringarna på vattnet” men en ska ju inte ropa HEJ! ”förrän en är över bäcken?” Eller?? Kanske är det just det vi ska? ”Fake it until you make it. ??
.
OKAY! Jag försöker och säger högt till mig själv:
– Jag är tacksam för allt jag nånsin erfarit och som jag nu mer och mer lär mig av!

RÄCKER DET SÅ?

Aha! …
”Visa lite entusiasm också!” viskar en röst.

Hallå! Många hade tagit sig en whiskey eller en avledande fisketur och ”skingrat tankarna”.
Visst behövs paus, men inte bedövningar: ”locket på” eller att ”sopa under mattan”.
.
Så här ska vädras, synas och jag skapar ett ”anfall är bästa försvar”
Jag säger ”ta mig 17” Tack till allt.
.
Vad kul allting blev. Fräscht. En ny värld?
Jag ser ”med nya ögon”
.
#Attityd heter omstartknappen – den finns därstora bokstäver, ”svart på vitt” en cool liten knapp, finurligt gömd mitt i fontanellen,ibland har bokstäverna fräts bort av bittersyra, men med lite vilja så trycker vi till. Ändå.
Det sägs att vi står ”stadigt på jorden” att vi ”står på två ben” kanske gör vi det då vi väl får ordning på fontanellen, och nu talar jag inte om någon ängslig s.k. ”extreme hair came over” det där sidohåret som med lite gelé virvlas till att likna hjässhår och något som påminner om en lugg, som lyfter som Stena Lines billandgång, i vinden – utan jag pratar att förhålla oss till … lärandet, lite mera … ödmjukt.
.
Är det inte ändå en lättnad att kunna ”skaka på huvudet” och ”låta vattnet rinna av som från en gås” och genom att se livet ”genom nya glasögon” – utan att bära tupé, eller att bli fanatiskt religiös och lotsad, mer liksom att just bara välkomna erfarenheterna?
.
Ska lite växtvärk få oss att sluta resa på oss? Resignera??
.
Jag fortsätter i alla fall ett tag till.
TACK för påminnelsen om:
Allt bra jag är, och allt jag har: ”tak över huvudet”, rinnande vatten”, ”armar och ben”, ”nära och kära”, ”mat för dagen”, en brinnande aptit och ett äpple.
.
Äpplet så rött
lyskraft i ekohyllan
väljs, köpes, njuts rå
.
En dag kanske i mängd
i trädgården,
där fyra plantor sattes i juli.
.
Äpplen – det tycker jag är gott!
… och att … Älska älskad.

Ord (exklusive #klyschor) & Bild
Victoria
© DominiQue NVC Costa
________________________________
En skrivuppgift via SkrivarSidans skrivgrupp på Facebook.