1
Dagen före min död fyller jag med dans.

Vid vatten, i begränsad krets, kan min begravning bli rätt lyckad. Men kommer de att förstå?

På kvällen, på vandring, kommer regnet. Det läcker värme och medmänsklighet från öppen kyrka, psalm på svenska, opersonlig röst och akustisk gitarr.

Kyrkbänken är hård som slagen hud. Prästvigd ögonkontakt sökes, jag nekar en gång, två, och respekteras till slut.

Gör det ont att dö?
Det gör ont att leva.
Det gör gott också.
Så kanske.

Checklistan bockas av via mobil. Är vi många som planerat vår avfärd i Excel? I bakgrunden Lina Sandell. Åtminstone är det nog tanken.

Det skymmer.

Mitt i natten ler hon mot mig, hennes huvud vilar på min arm, en liten hand krafsar i mitt skägg. När hon till slut somnar vågar jag inte röra mig. Detta mitt vackraste av minnen en natt som denna! Jag stirrar på det vita taket och undrar vem jag ska tacka.

Barn, kreativitet, kärlek.
Allt annat är brus.

Och det blir morgon, den sista dagen.

Sms genom Tristan och Isolde på repeat. Cellon flyter som glasmassa genom ljudlandskapet, trög och marinblå och underskön. Kanske kan den få ungarna att le när de istället för död möts av skönhet.

Axelväskan och en sista blick bakåt. Här bor man gott, jag bugar av tacksamhet. Lägenheten återgäldar tacket, för visad omsorg, för fester den fått deltaga i och all överjordisk musik den bjudits på. Vi skiljs som vänner.

Adjö.

2
Ingen ringer galleriet innan öppning. När det trots allt sker är allt förbi. Hon tappar telefonen i golvet, den skakar liv i henne och dör.

Framför ett gammalt osålt verk i pastell vacklar hon till, rummet ändrar färg och rymd. I dimman: förklaringar och tröst, i orden: tomhet. Ser man månne tårar? Inte ännu.

Rummet är ett myller av dämpade röster och känslor, vänner som har kallats dit droppar in allteftersom. Två turister öppnar dörren men slår pannorna i den tunga stämningen och vänder.

Proseccoglasen på disken frestas av fel anledning. Hon beslutar sig för att bita och svälja, faktiskt få känna något. Men så kommer hon på att hon är rädd för smärta och ångrar sig.

Vännen med alla känslor på ytan närmar sig. Innan krasch bjuder han på en empatisk famn och några Kära du och Lilla vän, trots att det är han som gråter och behöver tröst.

Hon avundas honom och vill också hoppa ner i samma lava, få brinna för ett ögonblick. Ett pärlband av inre praktikaliteter avvärjer denna extravagans.

Försiktigt placerar hon vännens sörjande kropp på en pall framför två klumpar i betong med namnet ”Klumpar i betong” och drar sig bakåt genom galleriet likt en stockholmsk decembervind.

Har hon drömt?
Är han borta?
Hon vill ställa tusen frågor men fruktar svaren.

Bekantas ögon dömer och bedömer, hon flyr. I fantasin är hon och rummet och deltagarna alla del av en konstinstallation hon glömt att hon arrangerat, ögonblicket därmed så att säga på låtsas.

Där, en dörr.
Exit.

3
Bilfärden norrut går i grått som dimma, muskelminnet gasar och styr. Han borde nog ha överlåtit ratten till en vän men åker inte alldeles ensam. Med i bilen är en bok, med på färden en katastrof.

Gästparkeringen är den plats där extra syrgas intas för att klara den långa vandringen till grottan. Väl där måste det mesta ske på utandning.

Han passerar färglösa rum, möter tysta själar i Alzheimers land och tänker, som han ofta gör, att om ni bara öppnar era munnar ska jag fylla dem med ord.

Elsie, säger en Lina, du har besök.
Mamma, säger en son, det är jag.

Kapitel åtta, säger han högt och läser om den hungrande Lady Chatterley.

Att måla om bilden av en mor kräver tid och skarp pallettkniv. I början, när han trodde sig tala till ett tomrum, valde han böcker utifrån fördomar och topplistor. Ett förrådsfynd, en handfull dagböcker, och fram trädde kvinnan.

Det finns inga skyldigheter egentligen, inga som överbryggar det som åsamkats honom. Det förflutna. Ser du mig, tänker han, sonen från då? Eller ser du bara nuets svärta?

Han är den ende i familjen som besöker henne. Därför är han den ende som kan förmedla Det.
Det tar honom två kapitel att samla kraft och fem sekunder att berätta.

Hon ler och drar efter andan.

4
Tula.

Medan du pratar och drar i täcket, sparkar av det och vänder dig upp-och-ner, går upp en stund och kommer tillbaka, dricker lite vatten och säger något om den lillebror du plötsligt hör och något oförklarligt, omtumlande intelligent om ett djur du såg idag, tänker jag i värmen vid din sida att någonting är fel. Du har en annan mamma någon annanstans, en som förtjänar dig, vars gener förklarar dig.

Men så minns jag att jag födde dig.

Ska du hålla hela resan eller ska det gå hål nånstans längs vägen? Du är ord på min penna, en evig källa. I dina ögon ser jag framtid, ljus och skrämmande.

Aldrig, viskar jag, ska jag lämna dig ensam. Och alltid, tillägger jag, får du låna min hud för dina sår. Hund? säger du och vi skrattar så vi kiknar.

Pappa brukar sjunga för mig, mumlar du efter en stund, ett öga öppet, ett ben över min mage, ett annat uppe på väggen och tillägger: Jag vill inte att du ska sjunga, för då somnar jag.

Jag stirrar på dig. Din profil, din lilla näsa, din öppna mun. Det rycker i dig. Jag undrar om du drömmer om honom, morfar, din bästis. Du älskar honom, han dig. Han är borta, viskar jag. Bara till ditt sovande jag vågar jag berätta.

När jag stänger din dörr bakom mig och går ner till Aftonen vet jag att något måste ut, på papper eller skärm.

Trappan knarrar och knirkar när jag går nedåt och lillebror gnäller till. Förlåt, make. Kanske går det så här när man köper ett hus med själ.

Jag häller upp lite vatten och sätter mig i soffan, låter filten göra sitt jobb och skriver en Haiku om min dotter.