det får aldrig vinna
även om höstbladen minner
om det som komma skall

aldrig segra
då det äter upp allt i sin väg
och fångar in de små ljusstrimmorna
som annars får lungorna att vidgas

det får aldrig hitta hem
för att spridas över lugnet och harmonin
och lägga sin blöta filt över en sprakande brasa

det kämpar och sliter
tar tag i dina lemmar
bryter upp självklarheter
och äter upp spillrorna av hopp

det ska aldrig näras
då det smittar lika luftburet som på avstånd,
inte minnas
inte likställas

mörkret,
kommer aldrig att segra

aldrig vinna kampen

någonsin

om du inte tillåter