Bit för bit faller bitarna inte på plats, dom faller isär
Envist bort kopplad, här kommer inte känslan ända fram
År efter år och leendet stramar omärkbart över ansiktet
"Det rullar på, jag är ju här idag" varför vara ärlig?
Patetiskt att beskriva sig själv så, jag har inte rätten
Inga lovord eller något att tro på
"Inte jag, det är inte jag."
Varför måste jag känna så mycket när jag aldrig vet vad jag känner?