Rista dina meningar i mitt kött och skänk den skonsamt någon betydelse. Låt knivseggen varsamt glida igenom hudlager efter hudlager: överhuden, läderhuden, underhuden. Sära på dess proteiner och fetter med det glänsande bladet. Känn efter noggrant hur udden varsamt punkterar mina artärer och vener. Hur den penetrerar blodkärlets tunna, spänstiga vägg. Bär samma förväntan och spänning som när du som barn nyfiket försiktigt penetrerar en luftfylld ballong. Med lust lika stor som obehag: snart smäller det kanske.

Låt din handfasta yrkesskicklighet bestämma förfarandet. Låt vanan och den drillade disciplinen guida handgesterna. Låt inte själens begeistring överrumpla sinnelagets skärpa. Din blick fästs vid varje enskild por, som sedan söker sig upp över ett individuellt styvnat hårstrå. Frigörare, o du frigörare med vässat egg, du löser hudens sammansatthet med ditt skiljande blad. Mitt kött, det gapar nu – vad efter, riktigt? Blottat gapar det inför världen. I en kemikalisk lösning, en endokrin utlösning, utspädes känslan om vunnen tillit med svekets beska när du penetrerar mig. Känslorna i sin flytande form skiktar sig, som olja för vatten, inkapabel till förening. En motstridig dualism.

Den egna viljan har runnit till fötterna, som en avlagring, som sump, lagt sig tjockt över bottnen. Som slam som stelnat, som fettproppar, blodproppar. Så i denna ynka bloddroppe, som anspråkslöst rullar över hudkanten och dess hårstrån, där finns det ingen vilja. Jag gör som du, och jag betraktar den med yrkesvan sedlighet. Bedömer efter protokollet och med elitskolans stränga studiemetod i ryggen. Här är det hantverkarförnuftet som gäller: inte för vilda utsvävningar. Bara med viljan försjunken ner i fötterna kan sådana förfaranden komma till ända.