Jag skrev en gång en dikt
om ensamhetens sot
och mörka kalla skuggor.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.

Jag bar en dikt så tung
i hjärtats öde rum
och kände nordan dra.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.

Jag gick en knotig stig
men trampade en kvist.
Den knastrade en sång.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.

Och marken sjöng så milt
och bad mig titta upp
mot himlens blåa tak.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.

Därovan såg jag klart
mig gå med lätta steg
mot solens varma ljus.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.

Och himlen sände kraft
och energi att tro,
så livet sådde frö.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.

Jag skriver nu en dikt
om livets härlighet
och evighetens ro.

Det finns ett ljus i mörkret
och hoppet sinar aldrig.



*
Dikten uppläst



Mål & mening

LÄS -Poesi är tät-