Det var en gång en kvinna som tycktes vara gjord av guld. Hennes långa, soliga hår seglade omkring i den hemskt svarta världsrymden. Därute var det ständig söndag, för evigt på väg mot måndag. Musiken växlade emellertid flitigt, som om en samling djur hade hoppat från signaturmelodi till signaturmelodi, i tron att det här bara var början på något stort. Varenda tv-skärm hade koll på guldkvinnans sång, minsta ton av ljus eller skugga. Hon kallades av åtskilliga för Guldmörk, och log lejonlikt, utan att varken nicka eller skaka på sitt sköna huvud.

Om någon mötte Guldmörk på närmare håll, kunde man skåda att hon hade två par ögon, eller som småkrypen helt enkelt räknade : fyra ögon. Dessa var i stort sett lika magnetiska hela bunten. För en van iakttagare skiljde de sig åt i kulör, ännu mer i humör, och vilket hörn som varje öga föredrog att dras till. T.ex. ABBA hade fyra hörn, alla bra, medan Universum hade hur många halvdana hörn somhelst. Därtill bar Guldmörk tre ben, tre armar och tre bröst, men blott ett öra. Örat roterade kring sin axel, och satt bra precis där naveln annars håller hus.

Ur örat flöt en sträng av pianotangenter, krökta nästan som en spiraltrappa. I sin tur var strängen fästad vid en ofantlig farkost. Rymdskeppet ifråga kördes av sju småkryp, egentligen benämnda rymdkryp. Var och en tycktes veta exakt vilka spakar han själv skulle snurra på, och vilka rattar de andra skulle dra i. Alla rymdkryp hade roligt - just för att detta var ett sådant allvarligt uppdrag. Åtminstone sex av dem agerade automatiskt, medan det sjunde rymdkrypet hejdade sig titt som tätt; som funderade han över vilken ratt som kunde vara mer rätt än vilken spak.

Med sitt ena par ögon bevakade Guldmörk allt vad rymdkrypen än var sysselsatta med. Med sitt andra par ögon syntes hon kisa längs horisonten, bort mot disiga himlakroppar som ingen ännu hade satt namn på. För att peka på en sällsamt växande planet, fällde rymdkrypen ut guldkvinnans tredje arm. Hon lät det lätt skrattande ske. Skulle det dock rört sig om en tveksammare planet, hade Guldmörk säkerligen motverkat mekaniken. Vem vet - kanske var hon rentav beredd att lyfta bort endera rymdkryp, och kasta av honom på någon galen måne??

Då, plötsligt, studsade en björn upp från den växande planeten. Björnen syntes bli allt mindre medan den närmade sig rymdskeppet, och åter allt större medan den drogs tillbaka mot sin kära berggrund. Förhållandet tedde sig tvärtemot naturlagarna, noterade rymdkrypen. Guldmörk bara log, för hon fann inget onaturligt i att björnen kände sig större där den var van att höra hemma, och således mindre i främmande rymd. Hennes små kryp skakade på sina tentakler åt den vansinniga utsagan - ty om man såg storleken ur björnens horisont, kunde väl vadsomhelst hållas för sant?! Det sjunde rymdkrypet skrev på skärmen direkt att : samma problem torde gälla om man såg naturen ur hans sex kamraters perspektiv.

Under tiden de dividerade passade Guldmörk på att bortsa bort grus ur örat, med hjälp av sin tolfte tå. Det var en rutinerad förberedelse inför nästa fantastiska signaturmelodi att glida fram över solstrålarna. Varenda tv-skärm ombads synkront att sopa damm med gammal såpa, tills scengolvet sken likt snöflingor, stigande i rutan. Så tog Guldmörk sats ända ifrån sitt tredje bröst, och gav nya vingar åt den ständiga söndagen, för evigt på väg mot måndag.