Epak Borenholt hade fyra månader kvar till sin pensionering. Den sista tiden hade hon knappt kunnat släppa tankarna på att ägna hela sina kommande dagar åt och i trädgården. Det värmde hennes hjärta varje tillfälle hon kom på sig själv med att sväva bort i sinnet till de olika kvarteren som utgjorde hennes välkomponerade täppa. Bärkvadraten, Fruktlunden, Örtbädden, Baljväxtterassen, Kålodlingen, Stenpergolan, Mossväggen, Vattenfallet. Att röra sig ut i grönskan på morgonen tillsammans med en kopp te. Gräs under fötterna. Färger, dofter, fåglarnas musik. Allt detta dagdrömmeri berodde inte på att hon fann sin profession ointressant, för den trivdes hon rätt så bra med. Hon kände bara med tilltagande övertygelse att 50 var en lagom ålder att avrunda det ena kapitlet och äntra det följande.
Det slamrade till i observatoriets främre korridor. Hennes kollega Olrae Domoor hämtade sin rock och sitt plommonstop på hyllan.
- Då syns vi på måndag, trevlig helg Epak!
Avstånden i den stora och höga byggnaden gjorde att kommunikationen ibland fick ske via rop. Kollegan knäppte ihop attachéportföljen, släckte sitt vaxljus och stegade mot utedörren. Ljuden ekade mellan väggarna uppför den långa vindlande spiraltrappan, ända upp till den övre delen av tornet och till plattformen där det enorma teleskopet fanns.
Epak satt tillbakalutad på stolen intill okularet. Hon liknade någon sorts skalbagge under en lupp. Bredvid sig på ett runt bord fanns en mässinghållare med hennes vaxljus som brann med flämtande låga i det mörklagda observatoriet. Intill ljuset stod ett glas med egengjord hjortronsaft, en bläckpenna och buntar med blåa papper fyllda med rader av siffror och bokstäver. Nu virvlade den andre forskarens röst åter upp genom tornet.
- Lycka till med spaningen! Hör av dig om du får reda på något mer!
- Vi syns Olrae!
Ståldörren slogs igen. Det lät som om en skördetröska försökte parkera i en silo. Det var ett ljud hon aldrig vande sig vid. Detta återkommande metalliska skrammel i stål och-kopparbyggnaden utan anstymmelse till dämpande inredning. Hon tänkte åter på sin lugna trädgård. Men bara en kortare stund, innan hon i det svaga skenet skummade igenom delar av sin dokumentation på ett av pappren.
"Cassiopeia. Tänkbar åttonde respektive nionde stjärna i huvudsaklig konstellation. Riktsol BwEE06041 i förhållande till koordinaterna Nb90w-32-uOO, referenspunkter okänd-32ggo23-05."
Vaxljuset var nu den enda ljuskällan. Det fräste till när hon flyttade det på bordet och ett par rännilar av smält vax spillde över kanten på hållaren och stelnade. Hon vevade sin stol samtidigt som hela teleskopet roterade en aning åt sidan. Mekanismen stannade i ett relä och fästes i ett statiskt läge.
Hon suckade och drog en hand genom håret. De senaste dagarna hade präglats av sena kvällar. Epak hade erbjudit sig att ta de obekväma passen eftersom hon ändå snart skulle stänga dörren till observatoriet en sista gång. Forskarkollegorna var nära att ge upp försöken, men den potentiella upptäckten krävde fortfarande många extra timmar i observatorielunden. Snart var de förhoppningsvis nedräknade. Hon var villig att bevisa den åttonde och nionde stjärnan i Cassiopeia enbart för att kunna återgå till ordinarie sömnrutiner. Det lät inte som ett storslaget syfte, det förstod hon, men i förhållande till avlägsna solar kunde en god natts sömn vara minst lika viktig.
Epak satte ögat till okularet. En myriad av ljuspunkter avtecknade sig mot den svarta duken. Vissa av dem var större, andra mindre, åter andra knappt synliga. Några sände ut flimrande nyanser av grönt, blått och rött. Pulserande slag som påminde om fjärran fyrar. Hon tog ett djupt andetag och skruvade försiktigt på teleskopets position. Det något ljusare bältet i bakgrunden indikerade Vintergatan. Cassiopeias stjärnbild tonade fram tydligt med sin karaktäristiska W-form.
Hon observerade. Finkammade systematiskt konstellationen i fem och en halv timme. Men nej. Inte den här rundan heller. Efter många om och men lämnade Epak uppgiften. Hon och kollegans teori och förhoppning verkade inte motsvara påståendet och efterforskningarna. Dokumenten skulle få plats i någon tidskriftsamlare i något skåp, inte i en vetenskaplig tidskrift.