De sammanväxta
med väggens
fermoniska elementpartiklar
framkallar i vår kemi
sin längtan efter livet
man bara blundar
lugnar ner djuren
 
Jag skapar falska minnen
närmar näsborrarna
till doft av fyndets förflutna
låtsas känna till dessa ansikten
deras munnar spelar med mig
ett leende vid mina mungipor
så adopterar vi försiktigt
och i samförstånd alla sidor
av varandras övergivenhet
solen fryser en gest
låter de bortgångna
och de levande
umgås med varandra
medan jag som åldras ännu
är en fånge hos deras ungdom
något lindar mig
ett varv efter det andra
i sepias tunna slöjor
av vemod