DygnDragaren klättrade längs ett nät av gummislangar, som hängde i vad som måste vara ett hemligt bibliotek. Först trodde han detta var bottenplan av en vanlig bokbutik - dock flera seriösa personer patrullerade omkring i militärgröna tröjor. För att få tillgång till de fördolda volymerna och kunna låna dem utan misstanke, hade även DygnDragaren dragit på sig en militärgrön tröja. Likafullt rörde det sig varken om politiskt överladdad eller esoterisk litteratur, utan närmare bestämt om gamla kassettinläsningar av "Lilla Huset på prärien" eller dylikt. Det funkade bara att bläddra mellan fodralen, icke plocka ut någon, ty batterierna hade låst sig i scannern som han försökte hålla samtidigt som slangklättringen pågick i full gungning.

Det dröjde inte länge förrän hans pappa MåndagsMätaren hade stigit ned i lokalen. Även denne hade klokt nog satt på sig en militärgrön tröja. Egentligen skulle pappan köra bil nedför trapporna hit och upp genom hissen, men bilen hade blivit kvarhållen för service på planet ovanför. Nyss hade pappans broder SöndagsSkruvaren fått ratta fordonet, fastän han var mycket drygt till åren kommen, medan halva släkten suttit med i samma Suzuki-Saab. Svängen innan havet hade SöndagsSkruvaren klarat galant, fastän DygnDragaren mindes den mest hisnande backe, som ett tivoli på riktigt. Huruvida farbror SöndagsSkruvaren fortfarande levde - det var lika oklart som om "nyss" var några år sedan eller imorgon. Död sedan länge var i varje fall farfar MinutMakaren. Så gott om efterlysningar att ägna sina uppdrag åt hade DygnDragaren hela tiden, att han sällan förmådde skilja grottlabyrintens vindlande vrår från stadens alltmer automatiska gränder ovan jord.

På sin cykelväg hemåt från biblioteksbutiken, kom DygnDragaren att belyssna en monolog som en helt annan pappa, arg och apfriserad, hade med sin timida, lammluggiga son. Monologen gällde hur hjulen på den rullande brädan brukade låsa sig i farten, åtminstone nästan, eller rentav ha tendensen att lossna - om inte de samhällsansvariga började lyssna på dagliga användare som hans son. DygnDragaren svävade snett ovanför dem som en drömmande men hård ängel. Han försökte delvis bekräfta appappans oro inför vad elscootrar och moderna skateboards kunde ställa till med i det redan vansinniga trafikkaoset. Dock inga hjul brukade låsa sig, utan det var DygnDragarens egen dosa som hade fått besynnerliga batterier i sig - så varken knapptryckningarna gav effekt eller strömmen gick att stänga av alls.

Först när den kamelmässiga systern till pappan kom vankande längs samma promenadstråk, kunde DygnDragaren börja berätta hela sin historia för henne, allt ifrån mysteriösa drömelement till reella fakta. Strax hade också hans egen syster dykt upp med sin son; stod nu där på det lilla krönet där små butiker en gång legat hand i hand. De pratade för sig men lyssnade ändå på samma sagolika verklighet. Den kamelmässiga madamen visade emellertid tilltagande intresse för varför hans syster var lycklig här och nu, medan DygnDragarens mentala äventyr alltmer förpassades till den stora sandlådan nedanför backen. Där hade en av hans astrologiska mästare försökt smälla upp ännu ett cirkustält, som emellertid förvandlats till lervälling, i takt med att MinutMakarens manual klargjorde barndomen på en långt högre level.