Blåmärken som täckte mina bleka armar.

Sex år gammal i en stad som inte tillhörde mig

Som inte tillhörde någon.

Varma tårar på barnkinder och sylvassa klor som klöste från insidan

Ångest.

Så såg mitt liv ut innan det ens börjat, gammal redan innan jag hunnit fylla tio.

En gång i tiden hade mitt leende kunnat få alla blomknoppar att slå ut.

En gång i tiden plockade jag äpplen i morfars fruktträdgård och snodde mormors morötter i grönsakslandet.

En gång i tiden kunde jag få våren att övergå i sommar

Sen kom hösten.

Jag minns den inte ens, trots att den varade i över tio år.

En höst som bestod av slag, mörker och trasiga skrik i natten.

"När blev du så trasig?"

Var jag inte alltid ganska trasig egentligen? Var jag någonsin hel?

Men sen blev jag sexton och då började den oändliga våren, som fortfarande pågår tio år senare.

Jag är fortfarande ganska trasig, men jag har börjat blomma ut nu.

Jag skriver detta i en stad som inte tillhör någon

Men som ändå tillhör alla.

Mina pusselbitar börjar falla på plats och jag hittar bitar på de mest udda ställen

Det är ganska fint ändå, mitt pussel.

Och ni finns med i vartenda hörn.