Jag hade förälskat mig i solen. Jag förstod det i september när jag såg henne sittandes på bänken i solnedgången. Hennes ansikte badade i det varma ljuset och hon njöt med slutna ögon. Solen smekte hennes kinder och fick hennes hy att lysa. Hon log och jag log med henne. Jag sög in varenda droppe av stunden och bilden av hennes läppar etsades in i minnet på mig. Hon var min och jag älskade henne. Det var som om sommaren aldrig skulle ta slut.

Jag älskade henne ännu i oktober. Löven låg gula och röda på marken och prydde hela gatan. Vi gick hand i hand och hennes hand var varm i min. Hennes hy lyste blekare än i september men kinderna var ännu brända av septembers solbad. Jag ville inte att sommaren skulle ta slut.

I november kysste hon min kind med kalla läppar. Hennes hand värmde inte mera min. Vi blev inte kvar vid bänken som vi brukade, hon sade farväl alltför fort. Jag blev ensam sittandes kvar i mörkret.

I december väntade jag på henne. Jag mindes ännu hur hon sett ut i september, när vi trodde att sommaren aldrig skulle ta slut. Min tomma hand längtade efter hennes värme och min kind kände ännu kylan efter hennes kyss. Jag önskade att sommaren aldrig tagit slut.

I januari hälsade hon på mig en eftermiddag. Förklarade att hon varit upptagen. Jag kände knappt igen henne. Hennes hår hängde slappt över axlarna och hennes hy var matt. Vårt möte blev kort och jag undrade om jag mist sommaren för alltid.

I februari reste jag till henne. Min längtan hade växt sig stark i hennes frånvaro och jag trånade efter hennes omfamning. I min desperation brände jag mig i hennes famn och svor att aldrig återvända. Med brustet hjärta återvände jag hem.

I mars förbannade jag henne och hennes frånvaro. Jag såg henne endast ett fåtal gånger och hon verkade distant och apatisk. Jag var säker på att sommaren aldrig skulle återvända

Det var i april jag hörde henne skratta. Hennes skratt löd genom landet och väckte mig ur min ilska. Skrattet klingade, fick blommor att växa vid mina fötter och fåglar att sjunga kring min hjässa. Fjärilarna i min mage vaknade och jag förvånades av hennes ljuvhet.

I maj närmade vi oss varandra försiktigt. Hon log skyggt mot mig och smekte älskligt mitt hår. Hennes hand var ännu kall och jag var ännu osäker. Var detta flickan jag en gång älskat? Jag hoppades att detta var början på sommaren.

I juni sprang vi mellan björkarna och lekte tittut. Vi låg tillsammans på stranden och höll händer som om det varit den allra första gången. Hennes ljumma kropp vilade mot min och mitt hjärta slog ett extra slag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och skildes inte åt förrän sent in på småtimmarna. Jag tror det var då jag började bli kär.

I juli älskade vi varandra hett. Hon var den vackraste jag någonsin sett och jag kunde inte få nog. Vi badade och promenerade hand i hand. Hon värmde mig under de förut kalla nätterna och jag dyrkade hennes kropp. Jag visste att sommaren äntligen kommit.

Jag älskade henne ännu djupare i augusti. Hon hade lyst upp mitt liv och den långa vintern bleknade i minne. Det fanns bara hon och jag. Tiden slutade existera och ändå gick den så fort. Jag tappade bort mig själv i hennes klara ögon och i mina försök att räkna hennes otaliga fräknar. Då jag kysste henne i soluppgången lovade jag att alltid älska henne. Den här gången skulle jag inte låta sommaren ta slut.