När hon justerade mekanismen ytterligare hamnade blickfånget i Andromedas periferi. Här fanns om möjligt ett ännu mer intrikat myller av stjärnor. Fälten var nästan mer ljusa än mörka. Nu var avståndet och skådandet omkring 3 600 000 ljusår in i dåtiden. Ljus blinkade förbi, smetades ut, stagnerade och började åter förflyttas. Epak hade i nästa ögonblick rört sig till en enda specifik sol. Hon brydde sig inte om att fatta pennan. Hon tog istället in föreställningen i lugn och ro och försvann in i något hon inte använt på ett tag; fantasin.
Ungefär som den där dagen i barndomen när hon besökte planetariet med sin mormor och morfar. Hon mindes att hon hellre, som alltid, hade velat bege sig till stadens akvarium. Information om valar var ett ämne hon själv oupphörligen hade för vana att förse sina föräldrar med. Men just den där gången hade hon snällt följt med till planetariet. Hon fick via bilder, filmer, modeller och interaktiva stationer uppleva jorden från ett annat perspektiv. Atmosfären, solsystemet. Och universum, även om hon inte visste vad det var, vilket förvisso var en sak hon fortfarande hade gemensamt med sitt barnjag. Det hon visste var att hon var en del av det, universum studerade på sätt och vis därmed sig själv.
Solen där borta i Andromedagalaxen hade planeter i sin omloppsbana. Blåste där också vindar? Fanns det slätter och skogar, kuster och hav, oceaner vid änden av en bergskedja som vette mot solen vilken kanske steg upp, säg, varje timme? Fanns där någon som upplevde gryningarna från en snöstrand? Hade denna någon en kompost i trädgården?
Hon började återvända till startområdet i glaslinsen. Men strax därpå saktade hon ner hastigheten i utzoomningen. Vad var det där? Hade hennes föreställningsvärld uppfattat det hon trodde hon uppfattat? Nu var siktdjupet statiskt. En långsam rörelse med positionsrelät och färden tillbaka till utgångspunkten fortsatte. Epak förstod ingenting, eller någonting förstod hon, men inte mycket mer än så. Hennes hjärta höll däremot på att hoppa ur hennes kropp.
Under utzoomningen bevittnade hon, i tur och ordning, följande molekylära kretsar: amöba - järn - sol - galax - kapsylöppnare - hopptorn - bastuba - öring - komplett porslinsservis - obetald elräkning - teleskop - hon själv - sol - amöba - Andromeda - Vintergatan - Cassiopeia - vaxljus - glas med hjortronsaft - spya.
Epak vinglade med vattniga ögon nerför spiraltrappan. Det var som att sjunka genom en stor vattentank. Efter en stund anlände hon till observatoriegolvet och letade med ljusets hjälp upp mopphinken i städskrubben. Illamåendet dröjde sig kvar när hon kände hur såpavattnets dofter blandades med uppkastningens fräna stank. Till sist, efter flera turer mellan plattformen och vattenpumpen vid utedasset, ställde hon bordet tillrätta uppe vid teleskopet, stängde grinden till observatoriedäcket och stegade åter nerför den långa trappan.
Vid entrén knycklade hon ihop dokumenten och lade i papperskorgen. Hon kunde inte komma ut i den klara nattluften fort nog. Epak ställde ljushållaren på en byrå vid utedörren samtidigt som hon klädde på sig kappan, hatten och greppade portföljen. Sedan blåste hon ut ljuset, drog upp ståldörren, låste den med darrig hand, vände sig om och rörde sig sakta hemåt.
Fyra månader förflöt, men vid den tidpunkten hade Epak redan hunnit vänja sig vid det fria livet. Veckan efter det märkvärdiga skeendet på observatoriet hade hon tackat för sig. Kollegan Olrae hade varit lika häpen över hennes återgivande av upplevelsen den där kvällen, som nedstämd när hon överlämnade sina nycklar till honom.
Epak slog sig ner i baden-baden vid stenpergolan med den nygjorda grönkålssoppan. Hon tittade mot skyn. Fåglarna skriade och dök och steg om vartannat genom luftlagren. Stjärnögonen var i full blom och alunroten och klipplinet var på väg att resa sina stänglar. Vinbären och krusbären skulle nog snart gå att ta till vara på. Årets hjortron fick någon annan ta hand om.