Att sköta sig. Ta en sak i taget. Meddela 

in i det sista kring detaljer. Tackandet 

och den lilla omsorgen. Städandet av 

toaletterna. Det varmrökta sidfläsket 

i bitar och en skvätt av rödvinet i 

köttfärssåsen. En svart ny damväska 

och en stilren grå klänning med veckad 

kjol, guldknappar i rad likt borgerlighetens 

hemliga små tecken. Den vita promenadskon 

sportigt. Lagom. Trevliga små konversationer 

om döttrarnas skolgång. Om de trevliga 

lärarna, den fina klassen. Och om om om igen 

min uppriktiga men något påtvingade glädje. 

och i tankarna om mobbbningen och hur vi 

definierar oss och avskiljer. Hur jag i försiktighetens 

tecken berättar för den andre om detaljer och hur

hon jämför, ser mig nicka. 

jaa säger jag. Jag tänker på hur kläderna ska 

uppfattas av de äldre skolbarnen. Undviker det

allt för söta, de med larviga små sagofigurer. 

Ler i tillförsikt och glädje i lättnaden över att vi

trots allt erkänner vår svaghet. Hur vi lever 

våra liv. Hur synd det är om de som inte kan 

sina koder men trots allt tror att desss får det 

ytterst svårt i livet. Aldrig aldrig någonsin av 

oss. De andra. Det är alltid de där andra. De 

som mobbar, de som knarkar. Deras döttrar 

eller söner som förförs av livets faror.