synen grumlades... hjärtat bultade till... framför mig i motljus stod något... en älg... andades djupt ned med axlarna stilla... älgens andedräkt ångade i morgonluften... min egen skjöt ut liksom ett smalt vitt streck av kondens... älgen stod bara där... så som älgen måste tänkt om mig... människan står bara där... mitt i kroppen kändes ändå lugnet... vi två människan och älgen var i en slags kommunikation... vem skulle vika åt sidan först... så länge det kändes okej stod vi där... älgen och jag... eller som älgen nog tänkte... jag och människan... vad nu älgar kallar eller betecknar oss människor som... kanske en älg ser oss som något helt oförblommerat snurriga... solens värme fick älgens daggvåta päls att ryka... emedan mitt ansikte glänste då morgontvätt ännu ej mattat den feta morgonhyn...

mitt hår fladdrade då och då till... älgen sträckte sig då och då mot mig med sin varma mule... en ko... tänkte jag... en ... ja vad då?... tänkte älgen om mej... korgen jag höll i handen var fylld av kantareller... gula stora och vackra... tyckte i alla fall jag... vad älgar tycker eller känner vet vi människor inte mycket om... sekunder gick och hon tog ett steg hastigt mot mig... mitt hjärta ställde sig på klaffen och sa stopp... jag satte andan i halsen och så som i en reflex tog jag upp en kantarell och slänge den rätt mellan ögonen på henne... och ångrade mig genast... men det var för sent... det var älgen eller jag... älgkon hon blev så rädd att hon sprang rätt in i granen och välte sig över den... sedan for hon rätt över en spenslig björk som knäcktes... för att med ett brak rasa rätt in i bergväggen... där ifrån kastade hon sig upp och for iväg som ett spjut...

vad jag såg var så dråpligt att jag skrattade högt... samtidigt som jag tänkte varför ändade jag ett sådant stort ögonblick med en sådan ovänlig gest... då får jag plötsligt syn på tre älgar till som står uppe på berget... en hade en stor mäktig krona... de andra två syntes vara honor... de stod häpna på något vis med mularna öppna... som om de i mig såg en mycket farlig individ... jag sa högt till dem... jag blev bara lite rädd... förlåt!... svaret blev ett urgrunds bröl från 16-taggaren... varefter de andra två älgarna stämde in i brölandet... jag tog upp handen kupade den för munnen och härmade deras läte...

mitt i den stunden kände jag mig kanske för en sekund lite mindre mänsklig... svaret hördes från skogen mjau... mjau? de tre älgarna på berget hade fått syn på katten... i samma sekund störtade de med full kraft bortåt... vad katten gör en katt ensam mitt i skogen... vi snackade en stund och svaren jag fick var riktigt trevliga... vad nu katter tycker om oss människor är uppenbart... med älgarna däremot får jag jobba på relationen...