Du är den som ligger med huvudet på en blek landstingskudde och ser upp i ett blekt sjukhustak.
Väggarna omkring dig är kala, inga tavlor, ingen tv i hörnet,
slätmålat, det finns inte ens kvisthål att räkna.
När dina döttrar och din man kommer har han redan berättat för dem.
En sköterska ger dem plastmuggar med saft som inte dricks, bara tårsaltas.
Din äldsta dotter kommer fram till dig, stryker din kind medan du biter ihop dina käkar tills det värker.
Hon säger att hon älskar dig, att hon alltid kommer att göra det.
Du säger ingenting.
Ögon blänker.
De går.
Du är den som aldrig ser dem igen.