FABRIKEN
Hotell frukosten var torftig, några torra brödbitar med marmelad, kaffe och kokt ägg var vad som erbjuds. Jag kände min trött och rödögd efter en usel natt, flera godståg hade passerat under natten , ångrade att jag inte bytt rum ,det var en gåta att jag blivit placerad i detta rum när hotellet var tomt.
Jag checkade ut, Ladan stod utanför hotellet och väntade, min chaufför nickade kort åt mig och jag steg in i bilen och satte mig vid förarsätet.
Det var fält med kålodlingar på bägge sidor om vägen, Bratwurst mit Sauerkraut und Knödel, var antagligen lika populärt här som i Västtyskland tänkte jag. Hus med halmtak skymtade förbi, en och annan traktor syntes på fälten.
Då och då mötte vi en Trabant, den Östtyska folkbilen i ett moln av rök samt militärfordon av olika slag.

Fabriken var typisk fabriksbyggnad, snedställda tak med fönster , den såg gråsmutsig ut, konstigt att det mesta i kommuniststater måste vara så gråsmutsigt, det var som alla färger var förbjudna.
Han släppte av mig vid en dörr med en liten skylt, Büro, jag steg in, bakom ett fönster satt en medelålders kvinna och såg uttråkad ut.
Hon drog upp en lucka.
Ich habe ein Treffen mit Herrn Fabrikleiter Schultz,
Ein moment bitte. Det stod några stolar invid väggen jag satte mig ner och väntade.
Efter några minuter så kom Herr Fabriksleiter Schultz, han var kortväxt oklanderligt klädd med slips och kavaj, blå ögen och mörkt lite lätt vågigt hår, han hade ett märke på kavajslaget med en röd stjärna och några andra symboler. Förmodligen en kommunistisk utmärkelse av något slag.
Han var i femtioårsåldern, undrar vad han gjorde under kriget, stred han för nazisterna. Det var nog svårt att undvika och nu hade han hamnat i en kommunistisk diktatur.
Vi hälsade på varandra, hattest Sie eine gute Reise gehabt ?
Jag ville inte besvära honom med hotellrummet utan svarade artigt ! ja.
Vi gick upp för en trappa och in i ett sammanträdesrum med fönster ut mot produktionen, nedanför kunde man se rader av maskiner med massor av folk.
I DDR rådde ingen arbetslöshet , de olika fabrikerna hade kvoter på hur många anställda dom måste ha, följaktligen var det svårt att hitta meningsfulla sysselsättningar åt alla. Det löstes genom att men turades om vid maskinerna och att många moment egentligen var onödiga.
När det kom besök var man noga att se till att alla var sysselsatta.
De som inte hade så mycket att göra kommenderades att röra på sig hela tiden.
Efter en stund kom två personer till in i sammanträdesrummet, vi presenterade varandra och bytte visitkort, det visade sig att det två nytillkomna arbetade i produktionen den ena som produktionsingeniör och den andra som arbetsledare.
Alla titulerade varandra med Herr och efternamnet.
Efter stunds allmänt prat så kom det fram att dom hade några problem med utrustningen.
En pressostat hade slutat fungera och ett mindre läckage i en packning hade uppstått, annars var dom nöjda. Dom nya maskinerna tillät betydligt högre produktionshastighet än deras gamla.
Frågan var vad det egentligen tjänade till, kvoten för antalet anställda och produktionen var redan satt, de nya maskinerna skulle bara göra syselsättnings problemet ännu större.
Efter att tagit på oss grå produktionsrockar gick vi ner till produktionen, ljudet var öronbedövande, ingen använde öronskydd vi fick skrika till varandra.
Då och då stannade vi till, fabrikschefen hälsade och tog i hand på de vi mötte med ett "Guten morgen Herr Kollega" jag hälsade också artigt.
När vi kom fram till de maskiner vi levererat visade det sig att de kördes med ungefär med samma hastighet som de gamla.
Så hade dom tydligen löst problemet med sysselsättningen,
när jag påpekade detta log dom bara generat.
Maskinen med den trasiga pressostaten stod still men det var ändå två personer stationerade där.
Jag frågade "har ni haft ner pressostaten och rengjort den"?
det visste dom inget om, det är vår underhållning och serviceavdelning som ansvarar för det.
Efter ett tag gick vi tillbaka till kontoret, efter en stund så kom en äldre man in i rummet han var tydligen ansvarig för service och underhållning.
Vi hälsade på varandra. Fabrikschefen spände ögonen i honom,
"varför har ni inte åtgärdat problemet med maskin 12 den står still".
Han satte upp ett förvånat ansikte "jaså det visste jag inte".
Det var uppenbart att kommunikationen mellan de olika funktionerna hade stora brister, att en maskin stod still var tydligen inte något större problem.
Jag påpekade att det sannolikt kommit föroreningar i pressostaten och att den måste rengöras, påpekade dessutom att det fanns huvudfilter i det centrala hydraulsystemet som måste rengöras minst varannan vecka enligt våra instruktioner.
Fabrikschefen såg allt mörkare ut i ansiktet det stod klart att en och annan utskällning och ev. andra repressalier var att förvänta efter det att jag lämnat fabriken.
Det visade sig att den ville förlänga garantitiden från 2 till 4 år, uppenbarligen hade de fått anmärkning från högre ort om detta.
Industriministeriet hade representanter i varje region som övervakade hur fabrikerna sköttes, i synnerhet de som hade kontakt med utlänningar.
Rapportering till STASI ( det ökända östtyska ministeriet för stadssäkerhet) om misstänkt samröre utlänningar var b.la. deras uppgift.
En omfattande angiveriverksamhet hade byggs upp av STASI som omfattade all typ av verksamhet, ingen visste säkert vem man kunde lita på.
Jag förstod att jag på något sätt måste tillmötesgå dom för att fortsätta våra goda relationer, att gå emot industriministeriet var inte att tänka på.

Lunch matsalen var belägen i bottenvåningen i fabriken, vi fick något som kallades för demokratisk biff med potatis, vad biffen bestod av fick jag oklara besked om , men har senare hört att den delvis bestod av cellulosa som behandlats på något speciellt sätt. Det var inte någon delikatess men Ok.
Under lunchen funderade jag på hur vi kunde gå vidare.
När vi kommit tillbaka till kontoret tog jag fram vårt avtal ur min portfölj och studerade det närmare, det fanns överenskommelser om reservdelsförsörjning, optioner på ytterligare utrustning, garantier mm.
Garantiden 2 år och omfattade endast fabrikationsfel på delar, styrsystem mm, men inte på normal förslitning eller misskötsel. Det,var väl känt att eventuella fabrikationsfel alltid kom fram mycket tidigt så om de två åren ökades till fyra spelade egentligen ingen större roll.
Det hela visade bara hur långt avståndet var mellan verkligheten och industriministeriets tjänstemän, men de måste förstås visa att dom uträttade något.
Föreslog att vi skulle utöka framtida optioner på maskiner från nuvarande fyra till åtta, efter en del diskussioner kom vi fram till sex maskiner då kunde vi tänka oss att förlänga garantintiden.
Vi måste kolla upp med ministeriet om det är ok sade Fabrikschefen Herr Schultz. Han förslog att vi skulle gå ner till produktionen för att se om felen var åtgärdade.
Jag tittade på klockan, det var två och en halv timme tills tills flyget gick så det skulle vi hinna. Det visade sig att pressostaten var rengjord och den läckande packningen bytt .
Herr Schultz såg nöjd ut, kanske skulle dom slippa en utskällning.