Nästan alla mina apor har flytt hem till berget, det är bara Jimmie Åkesson kvar och han sitter och smörar för en fascistisk belgisk motorprins så att det blixtrar i hundlokan och jag försöker se det meningsfulla i att vara som alla andra, prydlig, samarbetsvillig, tillgjord, tråkig och fullkomligt förutsägbar i all min pregnanta längtan efter att slippa vara en sån jävla underlig konstnär och vi kryper på de brinnande boulevarderna och skriker våra böner som en chockerande uppväckande vädjan till Gud att gör oss öppna, vakna och levande igen, men corona är väl ingenting för det värsta är inte att dö utan att leva på den här fullkomligt urballade planeten så kryllande av kvarlevor och stadsmissionens skyskrapa som sjunger en sång om havet när vi badar tillsammans honey i en bubblande lyckokänsla över att kunna sjunga högt på bussen hem till himmelriket, att punktera hela riksdagen med vår graciösa sanning, vildhet, djuriska lustar, Adolf Hitlers mamma och pappa och den svarta pedagogiken, judarnas gaskammare, och de galna tonåringarnas religiösa svärmerier, extas, varför är solen svart och vart försvann nästan alla mina apor i sitt blå ursinne, klockan går baklänges och jag ligger fortfarande och sover i min lägenhet 1990.