Vi möts i stormen
Andas den livgivande luften
Lever i kaoset, rytmen dag för dag
Men jag hänger kvar ett tag till
Kärleken skönmålar alla felsteg så bedrägligt
Bilarnas vrål skär igenom natten
Ljusen från en annan värld når oss
Världen försvinner i vår bubbla
Innanför blir viktigare än utanför
Kärleken skönmålar alla dagar så förrädiskt
Vi har ju det enda som betyder något
Kärleken tar oss vidare igen
Skammen är begraven och glömd
Vi möts, två tillfälligheter i vinden
Två själar som inte vill gå i kvav
Två själar som har sina ärr kvar
Två själar som vill läkas rena
Vi möts, två ensamma tillfälligheter i vinden
Inget borde hålla oss samman
En tillfällig förbindelse,
som består i år efter år
Vi reser längs kusten,
ser havet stormdansa,
ser himmel och moln blöda,
ett skådespel i flerfärg,
där varje våg är produkten av tillfälligheter,
oförutsägbara i det gula kvällsljuset.
Långsamt faller solen ner i ovisshet.
Var du med hela vägen, eller var jag ensam.