Till främjande av ett fritt meningsutbyte har vi en grundlag om jag inte är helt fel underrättad som kallas tryckfrihetslagen.
Nu utgår jag från att få svenskar, i likhet med mig, har läst denna lag. För mig svävar den som ett moln eller en helgongloria högt upp i skyn långt högre än där lärkan slår sin drill eller hur? Men jag har med stigande irritation mötts av beskedet att mina (skrivna) åsikter stöter på det och det företagets policy eller riktlinjer eller ännu hemskare så bryter jag mot den gemensamma värdegrunden.
Och allt detta med demokratin som svepskäl. Det är lite som liberalernas ,i frihetens namn måste det eller det förbjudas. Det enda som förefaller fritt för en liberal tycks vara att man får ha kvar friheten att bestämma när man skall dö, lämna in eller plocka ner skylten. Många är eufemismerna för denna för personen själv tragiska händelse. om man nu inte vill taga sig själv av daga. Tyvärr är självmord alldeles för vanligt förekommande för att jag skall känna mig tillfreds med denna tingens ordning. Berit Hedeby (osäker på namnet) som drev föreningen rätten till vår död dog till slut själv. Jag trodde att debatten skulle vara död i och med detta och i många år trodde jag att saken skulle vara död i och med detta. Ursäkta den dåliga ordvitsen men i dagarna dök saken upp i den offentliga debatten och scenariot är sig skrämmande likt. Svårt sjuk man har fått dödsspruta i uppenbart strid mot läkarens edförpliktelse och vips är snacket i gång. Och diskussionen rör sig i gamla trötta banor. Vissa bekymmer för människan tycks ha ett evigt liv.