Jag sirapsringlar tankar runt kudden, så är det. 
Det är långa och komplexa strukturer, sega funderingar och luftslott. Ändå gläds jag på nåt litet sätt åt att ha något att göra, medan timmarna likt mördarsniglar hasar fram över väggarnas strukturbetong. Det hela fulländas av pulsens släggdunkande mot höftbenets smärtreceptorer.

Halv fem är jag en inte helt lycklig innehavare av sömnsaknad och grusiga vakögon, när morgonen liksom lite tveksamt, smygknackar på dörren.

- Hallå?, herr Carlsson, jo, det är jag, Morgonen, säger Morgonen. Jag tänkte bara säga det är dags att gå upp nu.
Morgonen hukar sig rutinerat medan en klockradio, tre böcker mobiltelefonen med tillhörande lurar och en beige potta kommer farande från sängen. Som väl är var pottan tom.

- Dra åt helvete, gråtskriker jag, relativt dämpat då huvudet är täckt av kudde.
Hade jag stått upp hade jag stampat som en treåring.

- Nej det går inte, svarar Morgonen. där är det knökfullt av sömnsvårigheter som har världens jävla afterworkparty.

Jag ska inte trötta dig med den följande diskussionen som har en lika given som förväntad utgång.

Jag går upp. Vad annat kan jag göra. Carpe fucking diem. Eller var det furca?
Ja! så var det! Carpe furca! Fånga gaffeln!

Ikväll kör sömntåget sin runda igen
Om man skulle ta och hinna med det då...