Över ängars fält dansade den. 

Höll hon ursteg längst vid, anade hon fållens

skrapande mot gammelstenarna. 

Jag bär ingen fåll mot anklarna, jag håller dem nakna, bara, ändock förnam jag färden.

Det var längesedan vi bar sånger. Jag tänkte dem groendes Såsom i urelden. Hållna av var osagd stavelse.

Hymner tänkte jag såsom mjukdimmornas omfamnade, en äringsång som färdas med eldarna. 

Mörkernatt, där har liv grodd, tårar vila, sömn till sin dröm.

Jag höll frö vid hand ovan jord, såsom en törstande kupat längtan vid fallande fukt.

Där har dagar ljus vid mörker, som en evig jordglob i finsalongens hörn, tittad på men sällan levd

Där fann jag stegen ihopkurade, jag höll mig då, 

Dit jag aldrig vågat oron, dit jag sällan öppnat.

Jag såg att ängarna reste strån inför stegen, 

Som ett jubel vidsträckt, som en

Dimma lättad.

Och levnad rågad.