jag vandrar genom den dunkla skogen
trädens knotiga grenar jagar efter mig
de flyter fram genom luften som rök
och försöker gripa mina ben där jag springer
ugglorna uppe i lövverken stirrar mot scenen med glödande ögon
de svarta stigarna vindlar sig åt olika håll och riktningar
jag vet inte var jag ska springa
i djupet av skogen kan jag höra en klocka som ringer
ljudet studsar fram mellan de grova barkträden
någon är där
vildsinta trollsländor hugger mig i huvudet
de sliter och drar i mig
och vill lyfta iväg med mig mot en avgrund
som brummar dovt av mörker och synd
jag börjar röra mot klockans ljud
som skälver bakom träden
som en varningssignal
jag blöder ur rivsåren på benen
när jag haltar fram mellan trädstammarna
när jag passerat genom täta snår
och gått över vassa stenar
så ser jag bortom träden
en timmerstuga uppenbara sig
den står nere vid en sjö
som är höljd av månskensbelyst dimma
i fönstret står ett brinnande ljus
som om jag är välkomnad
jag haltar framåt
den sista sträckan ner mot stugan
bakom mig sjunger den mörka skogen
med sin illavarslande stämma
som skälver genom landskapet
när jag kommer fram till stugan
så sätter jag handen vid handtaget och går in i värmen
jag sveper med blicken i det dunkla rummet
och ser en kvinna sittandes vid en eldstad
hon sitter med ryggen mot
hennes svarta långa hår böljar som vattenfall av mörker
ugglornas mystiska skriande ekar från skogens djup
jag går genom rummet och ställer mig bakom henne
”du är väntad” säger hon
och vänder sig om
en makaber syn ska snart uppenbara sig för mig
då jag blir varse att hon saknar ansikte
hon bär blott ett tomt djup
en virvlande malström omgärdad av hennes
svallande mörka hår
hon griper tag i min handled
trycker den hårt med sina långa naglar
dra mig mot henne
så att jag närmar mig den vilda malströmmen ovanför hennes hals
jag kan se hur svarta stjärnor dväljes där nere i djupet
ett mörkt kosmos vars obevekliga gravitationskraft
sliter i min varelse
men mitt i tumultet och kaoset
hörs plötsligt fågelsång
en kungsfågel sitter vid fönstret
med en gul strimma på huvudet som en mohikan
och strör klingande besvärjelser av ljus
över det dunkla landskapet
som får mörkret att försvagas
och dra sig tillbaka
skogens slöjor av svart natt började skingras
kvinnan släpper sitt grepp om min handled
och utbrister i krampaktigt stön
när hon krymper framför mina ögon
krymper till en litet väsen stort som en docka
ett människoansikte träder fram ur det svallande håret
en flicka med vit klänning står vid mina fötter
hon stirrar med tom blick ut i luften
stum och vilsegången
innan hon vänder sig bort
och går mot elden