Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett såll.

Jag tänker att jag i väntan på bättre tider kan fantisera om långvården. Där kan de inte neka en att hålla handen; tvätta kuken: jag kan ljuga att jag inte kan själv, låtsas lam. Kan vid duschningen stänka ner biträdena så att vårtorna syns genom tyget (så lam är jag inte att jag inte kan råka stänka). Jag vill fingra vit troskant och tisse vid blöjbytet, olika tissar. Jag hoppas att jag åldras snabbt, blir ett veritabelt vårdfall, ett paket (nog har jag lite känningar i bröstet och en smula underliga susningar i huvudet).

Ensamheten gräver hål i min själ, som med en sked i kall strand i oktober. Ur hålen läcker det mänskliga. Det går inte att vara lycklig utan kärlek, inte ens längtan räcker. Vid min filt promenerar medborgarna, ibland tittar vi på varandra öppet och naket som vore vi djur.

Häromdagen i gryningen vid diskbänken fick jag med blotta ögat se hur mina händer svällde och fylldes med blod och värme. Jag kunde bara se på och begripa att de mindes hur du var i mitt grepp, hur du kändes i mina händer. Men det hjälpte inte. När jag kom till sans och gick iväg för att hungrigt krama dig var du den som släppte taget först; du lät dina händer falla och knuffade antytt bort mig (nu fantiserar jag).

En reva på kraniet, blå ådra och svålen blottad i pulserande bordelljus och jag hör flugorna i juli svämma bakom skåpluckorna. Det släpper i fogarna och mot huden torkad säd, som strimlad vax. I ett plötsligt nu, efteråt. Ute faller snön i dämpade sjok, som framkastad. Blodet är oljan som smörjer kroppens muskler och leder och frampå eftermiddagen går kroppen att böja och räta ut och skinnet glänser metalliskt i solen och nattens drömmar om isbjörnar och rostiga fordon på tundran och taniga pojkar ifrån 1969 som mildögt stryker fotogen på timmerväggar är glömda och till kvällen kanske kuken står.

Det karmosinröda skenet får min mun att gapa utan att jag vet om det. Jag går omkring med en kropp som jag inte har en susning om hur den ser ut och tänker att en vacker dag medan jag visslar och omsorgsfullt placerar fruktskal och kaffefilter i komposten eller funderar på att göra en tomatsås med basilika till smörfrästa kantarellerna för att få uppleva doften av Umbriens pinje och höra ropen om glass i Marcozza så stannar hjärtat.

*




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 237 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-09-17 17:44



Bookmark and Share


    Teddy
Tycker särskilt om sista stycket - vispar runt i mig. Utsökt som vanligt, även om jag kommenterar alldeles för sällan.
2020-09-18

    Lena Staaf VIP
Vackraste texten. Fenomenal ordkonst.
2020-09-18

  Ulf D VIP
Rubriken, fångar upp ett kalejdoskop av tankar för vi är ju mer än bara orden "Ur hålen läcker det mänskliga. " Lysande!
2020-09-18
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson