Det regnar ute
Ett sådant där regn som jag älskar
När man vet att det kommer att regna hela dagen
och det finns tid och rum
att bara få existera


Idag är en sådan dag
Jag befinner mig i Tromsö
Melankolisk
I trötthetens lugn finner jag mig själv i ett övertänkande tillstånd
Jag skyller på nymånen,
ändå vet jag att dessa tankar är återkommande.
Såhär ser tankarnas dialog ut:


Hur ser mitt liv ut?

Skall jag rätta mig i ledet?

Det går inte.

Ett liv i en by, en stad,
där varje dag ser likadan ut,
där mitt liv handlar om ekonomisk trygghet,
där rutiner låser in mig,
där människor vet vart dem har mig,
där man skaffar barn och postar bilder online (hela tiden)
där man har en stor TV i ett vardagsrum som fyller en med visuella äventyr.
Ibland romantiserar jag det livet, det kan se så mysigt ut utifrån.
Som om jag ser en upplyst stuga i ett kallt vinterlandskap, så vill jag bara in i värmen.


Tro mig när jag säger att jag försökt
Försökt stanna på ett arbete,
fastän min kropp, min själ, mitt mentala tillstånd skriker.
Försökt bo på en och samma plats, stad som by;
i lägenhet, stuga, villa.
Försökt att stanna kvar i tryggheten,
men den har slitit mig itu.
Som att sitta i bur.


Samhällsstruktur och ett förutbestämt liv.
Alla skall vi följa systemets riktlinjer, institut, från skola till pension.
Livet går oss förbi i vår egen jakt efter ekonomisk trygghet.
År efter år i samma mönster, i samma takt, med samma människor,
med samma program på TV, samma vanor, samma tankar.

Men jag känner inte till det där, egentligen, så vem är jag att döma?
Jag som romantiserar det, jag som samtidigt dömer det.
Jag har aldrig levt så själv, jag har bara
försökt att leva så
och trott att jag förlorat mig själv
fastän jag egentligen bara
låst in mig själv.


På resande fot funderar jag alltid på det här;
Att få tillhöra, att få känna gemenskap
- utan att låsas in.
Att arbeta ihärdigt och passionerat
- men inte för kapitalismen.
Att få låta kreativiten flöda
- utan publik.