De dröjer sig kvar
den arga modern
det värnlösa barnet

Hur hon skakade om
ryckte hårt i dess armar
lilla kropp

hur det lilla huvudet
guppade upp och ner
munnen som förvreds

gråten, skriken

och så pappan 
med det mindre barnet
i barnvagnen

som snabbt plockade ihop
resterna efter utbrottet
och tyst lomade efter 
med huvudet nerböjt

Alla vi andra runt omkring
nära eller lite längre bort
hur vi tittade men inget gjorde

Efteråt bannar jag mig själv
jag skulle ha stannat bilen
öppnat dörren och ropat

Vaddå?
ja, något så att i alla fall mamman insåg
att det hon gjorde mot sitt barn
inte är okej
inte någonstans

Visst, arg kan man bli
men inte så arg att ett litet barn
kastas omkring
hårdhänt slits upp
och stormas iväg med under armen
som vore det ett ting

De dröjer sig kvar
mammans arga steg
barnets gråt

Det ekar i mig än
och lika lite nu som då
kan jag hejda 
det som sker inför mina ögon

Min pappa som slog min bror
det var länge sedan
men att det sker än 

Fortfarande misshandlas barn
på olika sätt 
jag fattar inte varför

När man kan vara snäll