när slutade vi
tidens fåra växer genom
flytande betong
förbi de frusna spjäll som filtrerar
helhetens skapelse
för när vi väl vittnar om stunden
hopas frågorna som bara har begravna svar
när slutade vi dansa,
var det då när kyssarna kändes som rutin
och när snön bara bestod av slask
bruset bildar förvrängda vyer av behagliga
minnen som överlever de tysta svordomarna
medan motvinden bearbetar framtidstron
när slutade vi att se varandra
var det då när värdet av känslostormarna devalverades
medan höstregnet smattrade på fönsterkarmen
för hur mycket jag än vill
smakar alltid sanningen brutalt
och den älskar missvisa färgernas nyans
kan se det kristallklara rinna under bron
och märka hur visaren obarmhärtigt förkortar det kvarvarande
frågorna ställs i kö
tiden håller andan
och spiller ut det simpla
när ekot av oss själva projiceras
på närmaste kalkvita vägg
när slutade vi att älska
var det då när vi upphörde
att respektera flödet av gråa vardagar
för när vi väl slutade
upphörde meningen
med att frukta ett avslut