Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Spisa Ribb (En faders hädanfärd)

Fröken Tuvas klänning svänger, hon har blommor i sitt hår
Lille Arvid tar en klyfta mandarin
Döljer vreden i mitt inre, ingen frågar hur jag mår
Men min make har min kalla hand i sin.

Du har lämnat mig i grottan men har inte bett om lov
som om hädanfärd är omskrivning för fas
som om tiden är en hägring, som om döden går i skov
trots att varje tum omkring mig gått i kras

Väljer mognad före såren och går fram mot hennes bord
medan masken spelar rollen av mitt jag
Det finns tusen skäl att minnas, det är tusen mil att gå
Under ytan hjärtats hårda hammarslag

Barnens hjärtlighet med mormor gjorde själen till ett såll
Kan vi åka, nej vi stannar, får jag gå?
Hon var kvinnan som blev monstret som tog moderskapets roll
Om hon rör mig blir det jordfästning för två

Vi får te ur Spisa Ribb och äter kex från dukat bord
Kanske sorgen måste framlevas med klass
Varje sak vi inte säger talar mer än tusen ord
Varje återhållen gest ett fysiskt pass

Så vi tittar på när Tuva hjälper lillebror med ord.
”Inte dada, nej det heter apelsin.”
Och högst motvilligt så delar jag nå’t fint med moder jord
”Inte Babblare, det är en mandarin.”

Där på bordet bredvid koppen vilar hennes vänstra hand
mycket äldre än den vänsterhand som slog
Det var vi mot hennes ångest, vi mot självföraktets brand
tills demonerna och händerna fått nog

Någon håller första talet, när jag känner den mot min
Släpp mig inte, viskar före detta mor
Lånar tålamod av maken och förbliver skinn mot skinn
Trots protesterna jag hör från varje por

Vi är is och vi är aska, vi är vuxna vi är små
vi är moderskap och barnaskap i ett
När hon släpper är det över, ändå - kanske - för oss två
kan en dag så fel som denna kännas rätt




Bunden vers (Rim) av urbanjohanssonwriter VIP
Läst 218 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-09-19 19:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

urbanjohanssonwriter
urbanjohanssonwriter VIP