Trappan till bryggan har ett räcke i aluminium. Jag drar handen lätt längs det när jag går upp, jag känner igen de två inbuktningarna som någon gång orsakats av någonting. Porten är stor och tung, men jag öppnar den utan svårigheter - jag har gjort det många gånger förr och har tekniken i ryggmärgen. Man måste gå igenom hela lokalen i mörker för att nå fram till lampknappen och jag gör det obehindrat. Sneddar förbi ojämnheten i golvet där en platta saknas, lyfter på foten där jag vet att den svaga höjningen startar. Det hänger inte några djur i krokarna i taket, men min kropp aktar sig ändå för att råka gå in i dem, av gammal vana. Jag känner en doft av rökt kött, trots att inget kött rökts här på många år. Ett dovt surr av någon maskin hörs från ett rum längre ner i en korridor, trots att inga maskiner står kvar.

En våning ner finns fem rum. Väggarna är blekrosa och dörrarna babyblå, han tog de färger som fanns, de som var över. Det rosa har, på sina ställen, krackelerat och ligger i smulor på golvet. I alla rum finns spår av liv levda. Ett omklädningsrum, där overaller med avklippta ärmar hänger i långsmala skåp i en förgäves väntan på att användas igen. Ett fikarum, där de ganska fula kaffekopparna, med kitschiga gäss på, diskats och ställts upp-och-ned på en handduk för att torka, för att kanske till och med torka ut och försvinna. I ett tredje rum står nästan hela mitt liv hoppackat i sopsäckar och kartonger, på golv och i hyllor. I en skål, som kikar fram genom en bananlådas lucka, ligger en död mus.

Kanske kan man tro, av min beskrivning hittills, att detta är en lämnad plats. Men det finns en rörelse, en vibration av liv. I pannrummet sprakar elden. Två våningar upp puttrar kaffebryggaren och dammsugaren dras sitt dagliga varv över mattorna. Det är en plats med ett då, ett nu och ett mittemellan. Utanför skramlar någon med nycklarna till ytterdörren, nycklarna som vandrat mellan händer och generationer. Minnen och historia sitter i väggarna och i varenda pryl, saknad och förlust genomsyrar dem men lämnar samtidigt plats för en framtid och en tid för reflektion. Det rutmönstrade skaftet på gaffeln i min hand vid middagsbordet påminner mig om barndomen, men får mig också att stanna upp vid vad som är och att fantisera om allt som komma skall.