Vildbina har redan gått till sömns
till höstens hypotermiska röst
hon sjunger vinter, frostkristaller
i solrosornas hår
hon sjunger dröm mig, hö och sagor
ett bläck bryggt på gråbo och tröst
att fylla bägare som stått tomma så länge
täckta av fingeravtryck i svart silver
från en spegelbild som passerat,
strukit håret ur ansiktet
och blottat sitt blinda leende