Som buren av
näverskor vandrar hon
över mjukmossan
i nattens tystnad

Tusen sjungande
lyktgubbar belyser stigen
när hon söker
sin magiska källa

Invid den böljande
dalgång där känslan
förnimmer klockspel
till vindruskors sus

Kan hon på lätta fötter
alstra värmen från de
mest ombonade hem och i
sinnet följa porlandeväg

På dygnslång vandring
spanas den glänta
i skogen som står
i evig grönska

Där hoppas hon i
djupet av vattenspegeln
finna det ständiga
ropet i sitt hjärta