Alla sitter vi i varsin box.
Som i små lådor, med olika kulör & olika ting.
Alla sitter vi inom fyra väggar.
Fyra väggar som säger så mycket om vilka vi är, vilka vi varit, vilka vi drömmer om att vara.

Fyra väggar av projektioner; likt fyra olika tidsperspektiv, fyra olika årstider, fyra versioner utav vilka vi är formade.
Alla är vi mer eller mindre formade till att passa i lådan, väggarna finns där varesig vi väljer dem eller inte. Liksom vår existens.

Å där i lådorna sitter vi med apparater som skall generera lycka.
 Åtminstone är det så det ser ut när vi fotograferar, redigerar, multiplicerar
Våra liv i våra lådor.
Vi visar bestämt var vi kommer ifrån och vilka vi säger oss vara.
Vi visar nästan alla kulörer inom våra fyra väggar, för bekräftelsen tar oss förbi integriteten,
Upp till skyarna.

Vi spenderar våra liv med att dokumentera våra lådliv, likt Andy Warhols förevigade soppburk.
Å när vi inte dokumenterar då lever vi ut våra äventyr genom våra glädje-apparater.
Framförallt sitter vi i våra lådor och ser vad som försiggår i alla andra lådor, som blottas oförskämt naket,
Ändå förvridet,
för världen.

Mina fyra väggar hade fula tapeter under all färg, I min låda. Till sist skrapade jag upp allting. Det gjorde så jävla ont.
Att inse
Att jag levt mitt liv såhär
Att jag låst in mig själv.
Och jag har fått förlåta mig själv, för att jag lät mig tro på
Fyra väggars
Illusioner
Utav vem jag skulle vara.

Då brände jag ner dem, en efter en.
Sedan klättrade jag ut ur askan,
Med lortiga händer slängde jag iväg glädje-apparaterna så långt bort som jag förmådde.
Och när jag lyfte blicken,
Såg jag den verkliga utopi
Jag så länge låst ute.