Fladdermusen hade svävat in bakom det sammetsmörka draperiet. Gåtfullt avskiljde detta tygstycke galleriets utställning från dess privata kontor (inklusive lagerlokal). Härinne hängde Fladdermusan, hans högt älskade partner alltsedan 1997, som vore hon också en smått evig tavla. Minst lika spirituellt välspacklad som varenda målning därute, vilka hon egenhändigt låtit påminna om Agnes Guldmörk, var Fladdermusan ingalunda i färd med att slumra. Snarare mediterade hon för fulla drag, över hur höstsäsongen kunde föreställas få sin fulländade blomning, innan man gick i vinteride.

Eller var det ens någon idé för fladdermössen att gå i sitt ide denna vintern? Halva staden hade redan lyst med sin frånvaro under försommaren, och först nu i september började staden pingla så smått genom galleridörren på nytt. Kylans bett torde tillta i takt med att en konstrunda kunde framstå som mysig. Visserligen var de senaste besökarna från rymden, sju kryp som trodde sig vara djupt förtrogna med denna Agnes. De vidrörde såväl ramar som dukar, började bläddra runt bland tavlorna likt verser i en bibel. Guldmörk var väl ingen jävla skyddsängel heller?! Hon var fladdermössens modell, i beställbara glimtar med konkreta skuggor. 

Ingen annan utväg hade Fladdermusen sett, än att stuva in rymdkrypen i hisskorgen, vars galler sedan länge var utbytta mot blanka, blinda väggar. Någon annan institution i den ofantliga byggnaden kunde gott få ta hand om besökarna. På knappen till våning 12 X 7 hade han tryckt, trots osäker på existensen av ett sådant plan. Nåja, sällskapet måste väl vara här just för att upptäcka de jordiska förhållandena?! Skulle de bli sittande kvar i hissen under oändlig procedur, så fick de åtminstone viss erfarenhet av hur det kunde kännas att arbeta i en gruva. Dessutom hade rymdkrypen serverats likörer att värma sig med, baserade på allt från tryffelsvamp till vita vinbär. Kom de sju upp till solen på en helt ny nivå, så kunde de nog finna konstverk att lyssna på även där. Våning 84 hade ingen fladdermus någonsin satt sina bevingade fingrar på. Emellertid susade sägnerna av beslöjade fragment ur gyllene legender.

Höra fick strax den skönaste Fladdermusan hur hennes partner hade försökt behandla gästerna från rymden. Då klövs hennes inre mellan förtjusning och förakt över hissmetoden. Nådde sällskapet lyckligt fram, kunde de säkert inspirera övrig publik att ta hisnande turer till detta unika, guldmörka galleri. Blev dock rymdkrypen kvar instängda i hisskorgen (i brist på verklig respons), så torde man förutom mardrömskt dåligt samvete, förr eller senare få ett brev från de intergalatiska myndigheterna. Ty även dylika instanser hade Fladdermusan hört läsas om i legendernas sus.

Huruvida Agnes själv var en del av utställningen eller  befann sig i hissen hos rymdkrypen eller inväntade nästa uppdrag från fladdermössen eller hade kommit fram till samma soliga måne som sällskapet trodde från början - det hade hon ej längre en klar uppfattning om. Det kändes som att Guldmörk blott stod och iakttog hela sagan någon annanstans ifrån, som genom en oerhörd spegel.