De utplattade händerna mot köksbordet och mun, min mun, min levande indolenta sensuella mun öppnar sig. Därute rönnens bär som surt godis eller spelkulor, som sjömannens sinistra sugmärken och skrattande kyssar på svettig tatuerad bröstkorg eller på en nästan styv lem sommaren 1967. Som larm, som stopp. I musklerna en värk som vandrar som rostig spik, som vreden inbäddad i fläsk och kött, som röta i lederna, som drank i lymfan, som höstens mylla, som ruttna äpplen och våt matjord. Som kompost med gråsuggor och sump och svamp och långa vita smala glasfiberartade maskar och röda kvickt bortspringande spindlar.

I märgen ett väderomslag: det första från sommar till höst och mot hakan, mot skäggstubben, mot hakan sveper en flyktig sky av möglig menuett. Som fingrar, som tillsvidare mjuka krypande fingrar; på väg upp och fram och ut över läppar, näsa och ögonlock. Upp mot panna, hårfäste och hjässa och jag känner mig vacker och då är jag vacker - och barnet mitt, hör ni, flyger förresten iväg har jag märkt, lämnar boet och flaxar har det gjort ett par år och flyger nu. Det flyger smäckert och själv blir jag kvar i mitt gamla vanliga liv, lite bakom, lite efter, och det är som det är och det finns hopp så länge det finns tid och man är äldre nu och man kan ledigt och lätt säga pitt och fitta och kuk och mussla till kaffet, tills man ledsnar på det. Och ingen vet om man har sina bästa knull kvar.

En fritt löpande vaja, nej, inte en hind, gungar stolt med sträckt hals mot diskbänken medan jag blundar. Det frasar från renlaven och dvärgbjörken, men det är kaffet och det är du och du luktar hjortron. Du som är tvättad och klar med bakåtstruket hår och naken och med vitmålade tånaglar eller svarta eller röda och stilla öppen och inte som ett eller annat förvittringssymtom, en fas eller ett existentiellt fenomen som man kan tro att man är på väg in i när det i själva verket redan är över eller är på väg att gå över. Som sorgen utan tårar inte är en depression, utan sorg, just sorg och det förstår man, inte försent, utan mer som med en viss eftersläpning, som synkop, som du när du praktiskt och på samma gång somnambult hjälper mig in. Som Beppe Wolgers röst, som ett med händerna famlande efter grundbulten och med fingrarna vispande i sjön, i uppriven humus. När åren gått och det här är förbi ska jag farbroderligt humma och nicka och ömsint le och tänka ja tack.
*