Dagbrott, avbrott
I ett oförtrutet förflutet
Som glömmer att stryka dig över kinden
Nu är rätta tillfället
att böja sig fram
Och skruva av korken
Till det kollektivt omedlevda
Då ska du se att stjärnor ramlar ur
sina fundament, och vänder blad
På alla rumtider som blev kvar
Det är trots allt tack vare dem
Som du lever idag
Och sprider dig med grace