Du har aldrig berättat varför du följde med mig norrut,
på den långa vägen från Krakow,
där jag lämnade för stunden
mina studier över Anaximander.

Timmarna förändrade landskapet.
Den stora lastbilen som körde förbi oss vilade nu
vid utkanten av förstaden.
På natten nådde vi en strand.
Jag klädde av mig i den gula sanden
och lät min själ förföras av månskenet.
Lång borta kom havet till mötet.
Jag bad vågorna att frigöra mig från överflöd
av den ungdom som var till en börda.
Där förstår jag redan att tiden är ett hav
ett formlöst landskap av en ofullbordad bergskedja.
Jag simmade i det djupa vattnet,
som om man spikar en hake med lina i klippan.
Det finns inget bevis att jag överlevde denna fjällvandring
för att minnet om vägen tillbaka mot stranden och södern
är borta.