det var som ett vattenfall... ja det var... den där glädjen som svärtades ned... en storm eller kanske en vulkansik kraft som tog mig... liksom en blixt som träffade mig... verklighetens verkliga status... det var och kommer aldrig att bli... så som glädjens vattenfall något mer... jag har inget "ARGT" i mig... men det triggar något... det stressar och pressar mig... minnet av något jag inte minns vad det var... det jag vet är att det är något som är... och jag känner en djupt rotad ilska... inte en ilska av ilsken karaktär... den är liksom en avsky mot något... att nuet kan komma att bli som något från förut... där min glädje i mig dränktes i djupet...

en dag hoppas jag på en återuppståndelse av glädjens skira grönska i mig... att det ska spritta och bubbla för ett nytt nu... genom åren har jag anat och känt jag är nära ett sådant ögonblick... men så kommer en sådan där "släckare" som äter på och puttar mig... ibland är det minnet som äter och puttar i sig självt... ett minne jag inte kan se vad det är... det är en känsla i kroppen av ett rotat obehag som säger mig att jag inte duger... några rader kanske förvillar... andra kanske stillar... för att sedan göra det oemotsagt att jag har ett slags lidande... ett lidande som någon och något annat kastat på mig... det är inte så som många vill göra gällande...

att man för att man råkat födas till flicka blir kvinna får skylla sig själv... skylla sig själv för att man är vacker, vänlig, vältalig och värdefull i sig själv... det är ju i någon annan felet sitter att vilja putta eller äta upp någon annans skönhet... att konsumera någons skönhet eller glädje av begär eller avund är lika fel som att släcka solen... över allt där jag kommer känner människor min närvaro som strålar... jag vill tillhöra och beröra i glädje... jag ger för att få glädje... jag bereder en plats för överföring av glädjeämnen... men livet är svårt emellanåt och det andra gjort har förfulat mina prestationer...

jag är inte arg men jag är fläckad av andras ilska, vrede och förakt... det är sverige som ger mig detta från min födelse till min grav... och det är i sverige mina svenska fränder stämplar mig... och jag som svensk oh ja så svensk ska utstå att som kvinna får jag skylla mig själv... för att jag var glad och ett glädjens vattenfall... jag fick stryk för det inte endast av män utan av de som skulle skydda mig ifrån dem... idag sprids rötan och alla mina döttrar har gått igenom detta...

jag har tre döttrar och en son... vi har liksom min mormor och min mamma utsatts för denna ilska... en ilska som kommer ur att ingen har velat säga åt eller fostra bort vanskapta värderingar hos pojkar som sedan blev män... och jag är inte "ARG!" för att jag meddelar fakta som råder... min ena dotter fick upprättelse i domstol och hennes partner/plågoande blev dömd och erkände sitt dåd... den andra dottern fick efter en våldtäkt genomgå rättegångsförnedringen... där man delvis från försvarets sida anklagar kvinnan... idag är våldtäktsmannen dömd... men allt innan dess blev det så att vi kände oss tvugna att hålla tyst om vad som försigår i vårt vackra fina fredliga land...

det är inte någon som planerar förebyggande arbeten... för att utbilda män om sin drift... den att skada genom våld, hot om våld, våldtäkt och kränkningar emot det motsatta könet... unga pojkar ges inte någon möjlighet till insikt om denna mörka hemlighet i svensk historia... dvs att kvinnor har konsumerats i århundraden... men att när de tar hem kvinnor/flickor från utlandet räknas inte detta längre som ett övergrepp... i alla fall inte bland vissa män...

vart finns hoppet för mina barnbarn fem av sju är flickor... jag tar med mig denna känsla vart än jag går... bekymrar mig över att vi nu är sju generationer kvinnor i min släkt där alla upplevt övergrepp i barndom till vuxen... detta skulle jag önska tog ett stopp idag...

jag är inte "ARG!"... jag har inget "ARGT" i mig bara för att jag behöver freda mig mot mäns påhopp... dock har kvinnor som stått bredvid och tittat på, dvs vittnen, avstått att ta bladet från munnen... inte för att de är rädda... inte för att övergrepp mot kvinnor/flickor i vårt samhälle har normaliserats... utan för att de anser att det är mitt och andra kvinnors eget fel... de kvinnorna är hjärntvättade de som tar förrövarens parti... när under min livstid ska jag få känna mig trygg som kvinna... trygg som en vacker kvinna med välsvarvad kropp... när går jag och mina döttrar och barnbarn säkra från detta förtryck...

jo det är ett förtryck när inget görs i grunden för att ändra samhället så att de som råkat illa ut aldrig mer behöver frukta... ska jag trotsa rädslan... ska jag utmana normerna... ska jag våga vara den jag är... ska jag känna mig fri... om jag vore fri att vara den jag är utan förbehåll och ingen risk fanns att bli stalkad, förföljd, utnyttjad, utsatt för brott... men nu är det inte min, min mamma, min mormors eller mina barns och mina barnbarns erfarenhet... hur länge ska det pågå en sådan förskjutning av sanningen i vårt samhälle... att till och med du som läser detta tänker att nej men så här är det inte... så här kan det väl inte vara... och du ska ifrågasätta mina ordval eller mitt utseende eller mitt klädval....

jag går förövrigt i jeans tjocktröja, kängor och rutig skjorta... liknar lite av redaktörn på Dala demokraten... detta har ändå drabbat mig... det som många tänker att jag får skylla mig själv för... skulle du säga till en man att han får skylla sig själv för sin drift den dag vi kvinnor tog till våld för att freda oss... vi kvinnor har inga förmildrande omständigheter då när vi fredar oss med våld... då är vi ARGA bitterfittor... men när en man ljuger om sitt dåd försvarar staten honom och hela samhället vänder sig emot kvinnan... hon klädde sig utmanande, NEJ!... ja men hon måste betett sig utmanande, NEJ!... ja men då måste hon varit otydlig och inte sagt nej tillräckligt övertygande, NEJ!... därför att när mannens ilska och personliga problem projiceras på kvinnan av vittnen, rättsväsendet och samhället då köper de att det är kvinnans eget fel...

många kvinnor i min egen ålder får sig en chock när jag erkänner detta... de medger då att de är benägna att se ned på utsatta kvinnor och problematisera dem... jag talar med mina medsystrar och bröder om detta... vi vill ha en normförändring... vi vill inte att någon skall utsättas något mer... dessutom anser många med mig att stödet är svagt för förebyggande verksamheter och åtgärder mot övergrepp människor emellan... likaså är det några få som får styra, när de inte vill se förebyggande åtgärder i samhället, då de tycker att det är upp till människorna själva... de vill inte ha någon förändring och frångå "dukatbord-menatliteten"...

de som styr och de som verkställer normerna i samhället vill inte ta striden mot de som begår dessa övergrepp mot sina medmänniskor... de kan sägas vara skrämda eller duperade... eller tillika hjärntvättade av förrövare eller kanske mutade till och med... ska vi få bukt med osunda normer i samhället måste vi offra dem som bränner ned samhällsbygget inifrån och som förgör tilliten till samhället... om inget görs kommer vi att se barnpornografi som normalt en vacker dag utan att försväva över tanken på lidandet för offren... om inget görs kommer barn i skolan eller redan från förskolan indoktrineras till det jag själv växte upp med...

du får skylla dig själv när du leker med elden... vad jag ser med backspegeln öppen för mig är att de som ansvarat för samhällsbygget fram tills nu, oavsett partipolitisk  tillhörighet, har lekt med elden när inget har gjorts åt saken... i mitt kvarter sker övergrepp och våld... inom olika samhällsstöttande organ försigår övergrepp och våld... det har tyvärr blivit så att man nu mer beskyller offren för att vara "ARGA BITTRA INDIVIDER" när dem anmäler övergrepp... då måste det väl ha nått botten... då måste väl alla inse det måste komma till en förändring och det endast genom påtryckningar från staten... vi kan inte ha det så här... och ingen är arg eller bitter för att de säger sanningen. punkt... jag har inget "ARGT" i mig!... men denna sanning triggar något i mig... GÖR NÅGOT NU!...