Mina bröst gör fortfarande ont av dina tragikomiskt fula och krampande fingrar,
hur du tvångsartat klämde dem som om du aldrig känt vid ett par innan
ett barn ensamt i total obalans

Min strupe börjar få tillbaka luften igen
orden får en klang och styrka väser ut dem, det maktmissbrukande greppet du behållit runt min hals bleknar mer och mer, känner snart inget alls

Din sista kram som saknade kärlek tömde mina lungor trots att allt du ville var att jag skulle stanna. Mitt hjärta hoppade över ett slag och i mina tankar borde jag ha sprungit, jag la mig att sova en natt på en neddränkt kudde

Jag vaknade lugn i all galenskap,
packade min väska i sakta mak
en obehaglig tyst minut, jag slets itu långt där inunder, du sa att du älskade mig och jag kände inget alls utom mina tankars flyktväg och min återfunna sans.