Hon var vacker och gjord av glas. Vissa dagar var hon grumligt grönt glas, med guldfläckar som glittrade när solen träffade henne. Andra dagar var hon rakt igenom kristall, genomskinlig och med diamanter på hjärtat.

Du älskade henne, det syntes. Man såg det i din utstrålning, där kärlekens aura bländade alla som tittade. Man såg det i din hållning, axlar oböjda och rak i rygg. Allra tydligast syntes det i ditt ansikte. Det var smilgropar som grävde sig djupare och djupare ner i din rosiga hy. Kärleken satt etsad i dina läppar. De formade hennes namn med förundran liggande som spunnet socker ovanpå.

Hennes skratt gav dig samma känsla som en junikväll. Det var en lovsång, i vilken löften om en framtid låg begravda. Vägen fram till hennes ytterdörr var en mångata, och du gled fram som på is. Er kärlek grönskade och det var som om ni stod i brand. Lågor av rå passion som slickade er och dånande bedövande i öronen.

Det kom en tid när lågorna inte längre kändes brännande mot huden. Det kom en tid när elden slutade att mullra och skava i öronen. Istället reste sig en ridå av sot som svärtade er kärlek. Henne glasyta blänkte, nu svart och det kristallklara som bortblåst. Du såg på henne och en skugga av oigenkännande blåste över ditt ansikte. Leendet slocknade precis som elden.