Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
skriven till minne av en man jag inte minns


Minnet av en okänd

Jag saknar dina visa ord, trots att jag inte minns din röst. Jag saknar ditt leende, trots att jag inte minns din mun. Jag minns inte jag minns inte jag minns inte.

När jag nämner dig ser jag pappas ögon bli blanka. Hans mun blir genast till ett allvarsamt streck. Han minns dig. Han saknar dig. Han kände dig. Kände. Jag är fast besluten om att ni är samma människa, du och han. Han talar om dig som om han talar om herren själv. Han talar om dig med vördnad, med kärlek och aska i halsen.

Ditt minne lever så starkt inom mig, men jag känner dig inte. Du är som ett spöke för mitt inre, genomskinligt men ständigt närvarande. Du var alltid min tröst som barn. Jag bad till dig när jag var ledsen. Jag letade efter dig i hopp om att finna bevis på din existens. För det är just det. Ifall jag inte minns dig, hur ska jag då veta om du någonsin vandrat under solen om somrarna? Hur ska jag då veta att du höll mig i din famn? Hur ska jag då veta att din vishet nått fram till mig?




Fri vers (Fri form) av Natalie Ramot
Läst 186 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-09-24 19:35



Bookmark and Share


  den nakna poeten
sorgligt tycker jag bra skrivet Bravo !!!
2020-11-12
  > Nästa text
< Föregående

Natalie Ramot