Träden lutar sig ner över oss
tysta siluetter
djupblå som nattens innersta vrå
leende och vänliga
som goda féer runt vaggan
skogliga skyddsväsen
i ring kring gläntan.

Ett okänt större
en närvaro utan namn
trädens själar
sammansmälta till ett
trollar kvällsmusik.
Syrsor som fyller luften
med magiskt silvervitt
stilla prassel av en vind i gräset
dagg som faller
på stumma stenar
och levande hud.

De tunna slöjorna över himlen
dras undan som gardiner
så att stjärnorna kan se oss klart
hur vi kärleksfullt värmer oss
i varandra.

De döda sover
som i en jättelik sovsal
på fältet.
Jag hör dem mumla i sömnen.
Alla deras tankar och lidelser
är brända och begravda.
Stenarna är resta till minne
av den kärlek
som värmde deras liv
som elden på härden.
Denna oförklarliga gåva
är av samma sorts mysterium
som natthimlens glimmande pärlbroderi
stilla dagg
tigande stenar
och glödande hud.