Att bli betraktad av ett barn är en ödmjukande, avklädande erfarenhet. Vill man möta dem på riktigt måste skalet av och ärligheten på. Det är meningslöst att öppna munnen utan att först ha öppnat öronen.

Det var i skarven det skedde, i avgrunden mellan två ögonblick. Först lade hon sin lilla hand på min och sa morfar med frågande tonläge. När jag i en virvelvind av morfarskänslor försiktigt lade min hand på hennes och undrade vad hon ville, frågade hon mig om jag visste vart mormor hade rest.

Du är död, det är en sak, omsluten av evighetens oklara form. Du saknas ibland, olika av olika, och bara minnen håller dig kvar tills du bleknar för oss alla. Men du slipper åtminstone svensk november, globala iskalla, mörkbruna högervindar, återkommande deklarationsblanketter, regelbundna magsjukor, nya böcker av Dan Brown och nasal reklamradio.

Men så tänker jag på allt du missar och blir alldeles matt. Arvid som lär sig sjunga We will, we will rock you (we we we we wok wok), Greta Thunbergs annorlunda gymnasietid, tulpaner nästa vår, Avicii för sin generation, en stråke, en sekund bara, på en cellosträng efter hundratusen övningstimmar.

Livet suger, det gör ont, vi förlorar fler vänner än vi vinner. Men för att suga är det synnerligen översvallande rikt.